Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande är en av de nominerade till årets Augustpris för Årets svenska skönlitterära bok. Det är egentligen enda anledningen till att jag läste hennes bok, då jag inte alls tyckte om Var det bra så? Jag upplever en bok med så mycket språkliga krumbukter som först imponerar, men snart gör mig matt.
I Egenmäktigt förfarande träffar vi Ester Nilsson, som är poet och essäist. En ganska vanlig kvinna i ett ganska vanligt förhållande. En dag får hon i uppdrag att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask och strävan efter att vara bäst gör att hennes föredrag blir riktigt bra. Mest imponerad blir Rask själv, som parkerat sig på första bänk. Om Ester nästan blivit förälskad i Rask under arbetet med föredraget, blir hon det definitivt då de möts. Eller, förälskad är fel ord, hon blir snarare besatt.
Kvinnan och konstnären inleder något slags förhållande. Först ett rent vänskapligt sådant, i alla fall från hans sida, men senare också ett sexuellt. Alltid på hans villkor och det enda hjärta som krossas är hennes. Det är så otroligt frustrerande att läsa om Esters agerande. Hur hon förminskar sig själv och ignorerar sina behov för att få en smula av den store konstnärens kärlek. För mig är det obegripligt, men det är tydligt att hon inte kan hindra sig själv och att hon omöjigen kan ge upp.
Lena Andersson skriver verkligen annorlunda. Hon experimenterar med språket och använder aldrig ett enkelt ord eller en enkel meningsbyggnad. Inledningsvis är jag mycket imponerad och tänker att jag är glad att jag gav henne en ny chans. Snart blir jag dock mätt och i slutet nästan uttråkad. Mindre smakar mer helt enkelt. Därmed inte sagt att Lena Andersson inte är en synnerligen begåvad författare, för det är hon sannerligen. Ibland önskar jag bara att hon tog det lite lugnt och vågade vila i sin text. Viljan att imponera på läsaren blir i det närmaste desperat. Kanske är det ett sätt att illustrera huvudpersonens desperata jakt på en kärlek hon aldrig får?
Jag har inte läst alla de nominerade till årets Augustpris i den skönlitterära klassen, men det skulle inte förvåna mig om Lena Andersson vinner. Egenmäktigt förfarande är nämligen en typisk finlitterär prisvinnare som imponerar trots att det ibland blir för mycket av det goda. Tyvärr lämnar mig historien tämligen oberörd. Berättelsen är för snygg och för distanserad för att knipa mitt hjärta.
Texten publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet innan det stod klart att Lena Andersson tilldelades Augustpriset 2014 för denna roman. Jag förstår fortfarande inte storheten, men inser att jag är ganska ensam om det.
Jag hade jättesvårt för den. När jag har sagt det har jag bl.a. fått reaktionen att det kanske beror på min ålder(!) Obegripligt. Jag gillade den helt enkelt inte.
Tycker att den är ruskigt överskattad och gillade inte heller Var det bra så?
Jag tyckte den var intressant, men levde mig inte riktigt in i den. Språket var för distanserat för min smak. Förstår att det är ett stilgrepp, men inget som jag gillar. Tyckte dock att handlingen var intressant. Längtade efter en 1800-talsroman efter den.
Klart överskattad, platta karaktärer, ett språk som känns ansträngt och som grädde på moset lite filosofiundervisning. Passade inte i min ålder heller (50+).
Jag gillade den inte alls, skrev alldeles nyss om den. Sjukt högdragen och tråkig.