En annorlunda tvåa

Av en slump läste jag En man som heter Ove, en bok som på pappret är så långt ifrån en lindabok man kan komma och kapitulerade totalt. Jag skrattade, grät och älskade. I detta fallet är jag extremt glad för att jag inte var så snobbig att jag inte läste det som toppade listorna. Nu har jag läst Fredrik Backmans andra skönlitterära bok och det är en helt annan historia.

Min äldste son är 8 år och drygt tre månader. Han är en vansinnigt smart unge som inte sällan är rätt lillgammal. Just nu frågade han mig om pm var eftermiddag och om det finns någon motsvarighet till förmiddag. Jämfört med Elsa, som är sju år och snart fyller åtta ligger han dock helt klart i lä. Elsa är huvudpersonen i Fredrik Backmans nya bok Min mormor hälsar och säger förlåt och hon är sju, men snart 57. Brådmogen är en underdrift. Egentligen borde jag avsky henne, som jag ofta avskyr andra litterära, brådmogna barn, men det är någonting hos Elsa som griper tag i mitt hjärta.

Elsa är långt ifrån en vanlig sjuåring. Hon pratar inte som en sjuåring och hon beter sig definitivt inte som en sådan. På många sätt liknar hon Oskar i Extremt högt och otroligt nära och hennes uppdrag liknar också på många sätt hans. Vad är det då som gör att jag kan ta den sjuåriga Elsa till mitt hjärta när jag har så extremt svårt för nioårige Oskar? Kanske för att Backman skapar en fantasivärld som på många sätt liknar Astrid Lindgrens och när jag träder in i den tillsammans med Elsa blir jag barn på nytt. Ibland blir det för mycket av det goda, men jag kan ändå inte låta bli att kapitulera inför Backmans otroliga energi. Det är för mycket på alla sätt och vis, för svulstigt, för otroligt, för omständligt, men också alldeles härligt och gripande.

Elsa är inte speciellt bra på att vara sju år gammal något hon ofta får höra. Hon har inte mycket gemensamt med sina jämnåriga och är således en ganska ensam figur. Idolen och bästa vännen är mormor som är 77, men snart fyller 78. Hon som många tycker är komplett galen, men som för Elsa är en äkta superhjälte. Elsa och mormor har ett hemligt språk och ett eget land som heter Miamas. Dit beger de sig när den vanliga världen blir för begränsad och för vanlig. När det visar sig att mormor är sjuk, faktiskt så dålig att hon är döende, slås Elsas liv i spillror. Det finns liksom ingen plats för henne i sin vanliga familj, i huset där de bor. Utan mormor blir Elsa bara en ganska knäpp och stärig sjuåring och det tycker hon inte om att vara.

Backman fyller sin bok med figurer så skruvade att det inte finns någon hejd på det. Huset som handlingen kretsar kring befolkas av minst sagt udda personligheter och faktiskt också ett fantasidjur som älskar kakor. På ett kärleksfullt sätt låter Backman dessa udda och många gånger oälskade personerna mötas och trots att det kanske inte uppstår ljuv musik, så hittar flera av dem i alla fall någon slags gemenskap.  Min mormor hälsar och säger förlåt är en replik som Elsa upprepar otaliga gånger under bokens gång, medan hon slutför det uppdrag hon fått.  Backmans andra bok är inte riktigt lika bra som En man som heter Ove, men en underhållande och samtidigt oändligt sorglig bok med extra allt. Jag är utan tvekan nyfiken på vad den gode Backman ska hitta på härnäst.

Texten publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet.