Vad bör göras?

Kvinnor som kallar sig feminister får inte sällan utstå spott, spe och rent hat. Lady Dahmer är en som drabbats och drabbas, Maria Sveland en annan och listan kan göras lång. När män kallar sig feminister i debatten får de istället applåder.

Precis som Hanna Jedvik skriver i GP är det ytterligare ett bevis på att mäns ord väger tyngre än kvinnors. Det är beklagligt. Inte att män blir feminister (trots att man kan tycka att de borde sett ojämnställdheten i samhället utan att ha döttrar), utan för att en man som Joakim Lamotte får ta så mycket mer plats än 99.9% av de kvinnor i Sverige som är feminister, möjligen Gudrun Schyman undantaget, men hon applåderas knappast. Dessutom har han mage att känna sig kränkt för att alla inte applåderar, utan att han faktiskt också får kritik.

Vad bör göras? Jämställdhet och politik under 50 år av Yvonne Hirdman tar oss med på en resa genom 50 års jämställdhetspolitik, lite väl snabbt och lätt, men utan tvekan informativt. Det som slår mig är att det visserligen skett en del, att könsrollerna vidgats och att kvinnor fått fler rättigheter, men att många förslag som funnits med under 50 år, fortfarande bara är förslag. Det är många fina ord och goda intentioner, men det finns så otroligt mycket mer som måste förändras för att Sverige ska vara en jämställt land. Det handlar inte bara om jämlikhet mellan kvinnor och män självklart, utan om att diskriminering över huvud taget måste motarbetas. Istället verkar det bli mer och mer rumsrent att jämföra feminism med nazism och att slänga sig med rasistiska och fördomsfulla resonemang. Såväl ojämställdhet som rasism håller på att normaliseras och det gör mig riktigt arg.

Yvonne Hirdman börjar med att definiera problemet och går sedan igenom jämställdhetspolitiken årtionde för årtionde från ”det pratglada sextiotalet” till ”2000-talet – Från all (lika) till många (olika). Hon refererar till politiska utredningar, propositioner och lagförslag, men beskriver också arbetet med att konkretisera ”den goda viljans politik” i samhället.

En av de första feministiska texter jag läste var Yvonne Hirdmans text om Genussystemet ur Demokrati och makt i Sverige (1990) som blev en ögonöppnare för mig liksom för Bengt Westerberg, Sveriges första jämställdhetsminister som också var man. När texten publicerades var hon professor i kvinnohistoria på Göteborgs Universitet, men när jag började studera där 1994 hade hon tyvärr lämnat den befattningen.

Det var när jag studerade historia på Göteborgs Universitet 1997 som jag kom i kontakt med hennes texter och med den mer teoretiska feminismen. Jag studerade tidiga läseböcker utifrån bland annat Hirdmans teori om genuskontraktet och dikotomin mellan könen, samt svårigheten att ta sig in i andra sfärer än de tillåtna utifrån de könsroller vi tilldelats. Min c-uppsats handlade om Kerstin Hesselgren, hennes år i Riksdagens första kammare, samt hur hon mottogs av media som ”ett oskrivet rosa blad”. Även här kunde jag använda Hirmans texter bland många andra. Det blev också då tyligt hur lågt i kurs kvinnohistoria stod på den då väldigt konservativ institution jag studerade vid. Examinatorn skulle kunna ha varit otroligt intresserad av ämnet, men hans korsförhör av mig tolkade jag snarare som att han inte trodde att jag hade koll på den tid jag skrev om, att jag ”bara” skrev om kvinnohistoria och inte var påläst. Det var jag självklart.

Sedan dess har jag läst mycket mer om feminism och det har sedan länge varit självklart för mig att definiera mig som feminist. Ordet som för mig betyder att jag vill att män och kvinnor ska ses som lika viktiga och behandlas med samma respekt, för så är det absolut inte. Det som bör göras är att politiker agerar mer och snackar mindre, samt att fler får upp ögonen för den ojämlikhet som ligger så djupt att många inte ens reagerar över den.

Hirdman själv säger i en artikel i senaste numret av Fyrahundrafemtio att hon i efterhand ha börjat tro på stadsfeministen, som ändå gjort skillnad. Att det är objektivt fel att säga att det inte hänt något, men att underordningen av kvinnor är så naturlig och så inbyggd i systemet att vi inte har råd att luta oss tillbaka och vara nöjda. Den dramatiska förändringen av feminismen menar hon är att den nu är mer verbal, feminsterna går dock inte längre ut på gatorna. Hirdman jämför också Grupp 8 och deras syn på feminism som en kamp för jämställdhet mellan man och kvinna, medan ”tredje generationens feminister” har ett queerfokus, något hon inte vill kritisera, mer än att undra om det är rätt väg att gå att ”plocka in alla underhundar i samma bås”. Hon önskar att det fortfarande fanns ett jämställdhetsombud och ett diskrimineringsombud.

Vad bör göras? Frågan är lika aktuell idag, som när Nikolaj Tjermysjevskij gav ut en bok med den titeln 1863. Mycket har hänt, men än kan mycket göras. Jag kan hålla med Hirdman om att det kanske behövs flera diskrimineringsombudsmän, men i övrigt tycker jag att det är bra att diskussionen om underordning och diskriminering utvidgas. Jag är också glad över att F! står för det de kallas en feministisk antirasism och att det finns ett parti som så tydligt står upp emot förtryck. Jag hoppas att de andra partierna kommer att påverkas av dem, istället för att F!:s motpol Sverigedemokraterna. Höstens val blir på många sätt ett vägval för flera partier som ännu inte tagit riktigt tydlig ställning för jämställdhet och mot diskriminering.

För att få en enkel och tydlig genomgång av svensk jämställdhetspolitik tycker jag definitivt att du ska läsa Hirdmans allmänbildande bok. Jag fick lite mer kött på benen och ändrade uppfattning om några politiker, men saknade kanske det riktiga djupet i resonemanget. Vad bör göras? är dock en mycket bra första bok i ämnet, som gör att i alla fall jag vill veta mycket mer.