… Hägring 38 av Kjell Westö som vunnit pris efter pris. Är den så bra? Ja absolut många stunder, men inte alltid wow. Det är liksom lite för långsamt för det. Jag blir dock sugen på att läsa mer av Westö helt klart, han är en intressant person.
Skildringen av ett Finland och ett Europa på väg mot krig i Hägring 38 är intressant och parallellerna till dagens situation allt för många. Normaliseringen av rasismen är en. Utan att skriva någon på näsan lyckas Westö kritisera dagens politiska läge och han låter huvudpersonen Thune vara den som står emot nationalism och nazism, något han får betala dyrt för.
Thune är advokat med egen byrå. En medelmåtta enligt sig själv och en typisk antihjälte. Westö har dock gjort honom såväl berest som välformulerad och jag anar att medelmåttan är mer av hans självbild än något annat. Det faktum att hans fru Gabi lämnat honom för vännen Robi Lindemark, en av medlemmarna i Onsdagsklubben, vars möten är centrala för handlingen. Det är där det samtida politiska läget diskuteras och också där Westö visar hur lika de argument som då fanns för Hitler är dagens argument för partier som Sannfinländarna och Sverigedemokraterna. Hur deras anhängare anser att alla andra är naiva och inte förstår vilka fiender som de överlägsna nationerna har. Då kallades motståndarna för naiva idealister eller ännu värre kommunister. Nu kallas vi PK och vänsterextremister. Juden Jogi Jary får symbolisera den paranoide, som inbillar sig att samhället är emot honom, men inte kan få andra att lyssna. Att judarna är utsatta handlar om att de tagit för mycket plats och varit för framgångsrika. Inte konstigt att det föder avundsjuka. Så lyder argumenten och att offentligt visa hat börjar bli rumsrent. Rädslan och rasismen normaliserad. De måste ju få lov att diskutera problemen i samhället, inte för att de är judehatare, absolut inte, men för att de tar allt för mycket plats. Känns det igen?
Thunes nya kontorist, fru Wiik, är en central person i Hägring 38. Redan i prologen anar vi att något hänt henne och därefter förflyttas vi åtta månader tillbaka till den 16 mars 1938, då hon börjar jobba hos Claes Thune. Hon är kompetent och duktig, vilket gör att Thune uppskattar henne mycket. Vi som får se andra sidor hos henne anar en mer komplex person.
I sina bästa stunder påminner Westös prosa om Per Anders Fogelströms, men ibland går det allt för långsamt. Hägring 38 är dock värd sina priser, mest för inlägget i dagens politiska debatt. Ännu mer förtjust blev jag i Westö då jag lyssnade på hans sommarprogram. Ett trevligt program som också anknyter en del till de teman som tas upp i Hägring 38. Egentligen skulle jag också vilja lyssna på hans program från 2001, där han tydligen talade mest om Finlands historia.
Jag gillar också det finlandsvenska språket, vändningarn och ordvalen gör texten melodisk, nästan vemodig. Många av orden uppfattar man ålderdomliga och det skapar också känslan, tycker jag.
Jag reagerade på finlandssvenskan både i skrift och i tal under hans sommarprogram. Riktigt vackert och ja, ganska ålderdonligt.
Jag hann bara läsa halva innan jag var tvungen att lämna tillbaka boken till biblioteket, men jag ska nog köpa pocketen och läsa hela. Den är lite långsam, men språket och fru Wiik får mig att vilja läsa hela.
Tycker definitivt att du ska läsa ut den!