Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu är inte ny, men en mycket aktuell bok. Den handlar om tre flickors vänskap, från barndom, via militärtjänst. Krig och konflikt står i centrum och vissa scener är riktigt vidriga. Krig är vidrigt, till och med vardagen i Israel och Palestina är vidrig. Vi ser det i media varje dag. Det är inte så enkelt att några är onda och andra är goda. Det här är en komplicerad konflikt, utan någon enkel lösning.
Yael, Avishag och Lea växer upp tillsammans i en dammig israelisk by vid den libanesiska gränsen. Som alla andra ungdomar i Israel måste de göra militärtjänst. Yael får i uppdrag att utbilda skyttar, Avishag arbetar som gränsvakt och Lea är militärpolis. Genom att följa deras vardag, får vi också en inblick i hur det är att leva i Israel och hur svårt det kan vara. Att göra militärtjänst i Israel är inte som att göra militärtjänst i Sverige, konflikten melan Israel och Palestina är alltid pågående och fienden tydlig.
Jag är mycket imponerad av Shani Boianjuis sätt att skriva och hennes förmåga att se sitt eget land utifrån. Om jag tvingas välja sida i konflikten tar jag inte Israels, men jag är glad över att ha läst en bok som faktiskt använder gråskalor. Att Boianjuis är så ung som hon är, gör att jag blir än mer imponerad. Jag ser med spänning fram emot vad hon ska hitta på härnäst.
Hade svårt för boken då den kändes känslokall. Har svårt för att ta till mig hemskheter när stilen är sådan.
Den är verkligen känslokall, men jag tyckte det var effektfullt. Kan tänka mig att den inte tilltalar alla just därför.
Jag tyckte också mycket om den. Har noterat att jag gillar böcker som utspelar sig i Israel. Ett fascinerande – och förbryllande! – land!
Absolut både fascinerande och förbryllande. Inte heller så svartvitt som det känns ibland. Litteratur är ett bra sätt att hitta gråskalorna.