Gå om intet är en den första roman jag läst av Sandra Gustafsson, men jag imponerades mycket av den självbiografiska Maskrosungen. Hennes språk är många gånger korthugget och nästan känslolöst konstaterande, vilket ger en fin effekt till det tunga hon skriver om.
Gå om intet handlar om två nu vuxna bröder. Tobias är den misslyckade brodern. Den andre sonen, som aldrig räknats lika mycket som storebror Joakim. När boken börjar förhör polisen Tobias och Joakims sambo Sara. I två olika rum sitter de och berättar två helt olika historier om vad som hänt sedan de sågs för första gången två år tidigare. Vi förstår genom förhören med Sara och Tobias att de har helt olika syn på vad som hänt och hur deras förhållande egentligen sett ut. Vi anar också att någonting har hänt Joakim.
Joakim och Sara har ett bra förhållande, men när Tobias kommer in mer och mer i deras liv dras Sara till honom. Han smickrar och är spännande. Hon blir förälskad och vi leva med honom, men Tobias övertygar henne om att bo kvar i huset med Joakim. Han vill till och med att Sara ska gifta sig med brodern, då hon kan få delar av huset vid en skilsmässa. Huset som Tobias anser är hans.
Det är lite Hans Koppel över historien om Joakim, Sara och Tobias och jag läser med hjärtat i halsgropen. Mycket står skrivet mellan raderna och det är en obehaglig och spännande historia Gustafsson bjuder på. Jag gillar det oväntade slutet och att jag behöver gå tillbaka och läsa om. Flera gånger sedan jag läste Gå om intet har jag tänkt på Tobias och funderat över hur han egentligen är funtad.