Jag är svag för Jojo Moyes måste jag erkänna, trots att det hon skriver är lättsmält och ibland lite smörigt. Under semestern läste jag The last letter from your lover och det är nog den bästa hittills, trots att jag blev riktigt förbannad på huvudpersonerna ett antal gånger. Det är romantik på hög nivå och i trevliga miljöer. Perfekt flyktläsning.
The last letter from your lover handlar om journalisten Ellie som hittar ett kärleksbrev i en hög med gamla papper på tidningen där hon jobbar. Det är skrivet på 60-talet och någon, troligen en man, vill att någon annan, troligen en kvinna, ska möta honom på stationen och resa iväg tillsammans med honom. Gjorde hon det? Levde de lyckliga i alla sina dagar?
Vi tas med till ett sjukhus 1960, där Jennifer befinner sig efter en bilolycka. Hon minns ingenting, utan får lär känna sig själv, sina vänner och sin man igen. Hon hittar samma brev som Ellie nu läst, undertecknat med ett B och inser att det finns någon viktig hon glömt bort. Frågan är vem B är? Inte är det hennes man i alla fall.
Vad är det som gör att Jojo Moyes ganska klassiska kärlekshistoria med förhinder blir något mer än bara det? De levande karaktärerna skulle jag säga. För en gångs skull bryr jag mig också lika mycket om de personer som lever och älskar i nutid, som de som nu är gamla. Jag tycker om Ellie, hennes frustration över att älska en gift man och rädslan för att bli ensam. Jennifer är precis lika lätt att ta till sitt hjärta och när vi väl får veta vem B är och hur deras kärlekshistoria, med fler hinder än vad som egentligen är rimligt, utvecklas går det inte att stå emot. Jag kapitulerar totalt och inser att det lika mycket handlar om att Jojo Moyes är en skicklig författare, som att jag läste den här boken vid precis rätt tillfälle. Jag älskade personerna, miljöerna, språket, romantiken, ja det mesta faktiskt. Möjligen kunde Moyes gjort det lite enklare för sina kärlekspar, speciellt Jennifer och B.
Sista brevet från din älskade heter den svenska utgåvan av boken och jag rekommenderar den varmt. Definitivt smörigt, men ändå så fint, så fint. Det handlar om att leva det liv man tror är rätt, att offra det som kan offras och behålla det som inte går att leva utan. Underhållande, men faktiskt också tänkvärt.
Läste Mitt liv efter dig i sommar, och blev lite förvånad över hur pass förutsägbar denna topplisteförfattare var.
Moyes är en underhållningsförfattare och i genren tycker jag hon klarar sig mycket bra. Sedan är det kanske inte prisvinnarlitteratur, men det funkar utmärkt som lättsam och välskriven läsning.
Livet efter dig hette den visst.
Förstod det. 🙂
Funderar på att läsa något av Moyes om du säger att hon har levande karaktärsbeskrivningar. Det är enligt mig den största bristen som de flesta chick-lit/romantiska författare har. Man har svårt att glädjas åt karaktärernas lycka då man inte riktigt känner dem.
Jag gillade den, men tycker inte att alla hennes böcker är lika bra. Det gäller att fastna för personerna, och där reagerar vi nog olika på olika karaktärer!