Den unge och karismatiske poeten Cecil Valance följer med sin vän George Sawle hem till huset Two Acres. Besöket utspelar sig under den första delen av Alan Hollinghursts roman Främlingens barn och vi lär känna Cecil, George och George familj. Lillasyster Daphne blir förtjust i Cecil och får en dikt av honom som heter Two Acres, en dikt som kommer att bli en hans mest kända.
Redan i bokens andra del är Cecil död och Daphne är gift med hans bror Dudley. Poetens skugga vilar fortfarande över dem och genom bokens alla delar finns han på något sätt med. Mest tycker jag om när vi får träffa Daphne som gammal och den försynte bankmannen Paul. Paul är sedan den vi följer under resten av boken, men även han hinner bli gammal innan vi lämnar honom.
Poesi och homosexualitet är två teman som går som en röd tråd genom historien om familjerna Valance och Sawle. Berättelserna om den brittiska överklassen, om internatskolorna och universiteten är så brittisk att det nästan blir löjligt. Jag tycker om Främlingens barn, men trots att den är snyggt skriven, kan jag inte hjälpa att jag flera gånger tänker att en likadan bok skriven av en kvinna knappast hade hyllats eller prisats på samma sätt. Det är en ganska vanlig, om än välskriven roman, som hade mått bra av att kortas ner ett par hundra sidor eller så, då historien står och stampar vid flera tillfällen. Trots detta kommer slutet ganska plötsligt och berättelsen slutar i intet. Lite synd kan jag tycka att Hollinghurst inte knyter ihop det bättre.
Sammanfattningsvis är jag glad att jag läst något av Alan Hollinghurst, men inte så vansinnigt imponerad att jag känner något jättesug efter att läsa fler böcker av honom. Hollinghurst är skicklig, men lite för slätstruken för min smak. Jag blir imponerad, men inte så särskilt berörd. Det mest intressanta är egentligen hur en ganska okänd poet blir något mycket mer efter sin död och hur källor kan användas för att skapa människor som aldrig har funnits. Sanningen kommer fram till slut, i alla fall verkar det så, men vem som har sanningen blir aldrig riktigt klart.
Den här har jag oläst här hemma. Jag köpte den eftersom någon liknade den vid En förlorad värld, men har sedan dess mest läst halvljumma recensioner på den så jag är inte lika sugen längre…
Jag har inte läst En förlorad värld, men efter vad jag vet om den kan jag tänka mig att vissa delar av handlingen är rätt lika. Vilket påminner mig om att det är en klassiker jag vill/borde läsa.
Om jag nu minns rätt på det så var jag förtjust i miljöerna mer än människorna. Liknelsen vid en förlorad värld är inte alls dum, jag tyckte de hade liknande känsla. Båda är btw för långa och skickligt författade, båda av ngt pompösa (?) män. Hans diskussioner om homosexualiteten genom tiderna tyckte jag var sådär halvintressant gjord.
Pompös är rätta ordet. För lång, för lik annat jag läst, men miljöerna perfekta för anglofilen.