Det börjar så bra i John Ajvide Linqvists nya bok Himmelstrand. På en camping vaknar någora människor och märker snart att allt förutom deras husvagnar har försvunnit. De lever i en tom värld, där de blir helt utelämnade till varandra. Stämningen är minst sagt obehaglig och det är en del intressanta karaktärer vi får möta. I en av husvagnarna bor de två bönderna Lennart och Olof, de är absolut mina favoriter. Det är svårare att tycka om Donald, en riktigt bufflig typ, vars hustru Majvor försöker släta över hans märkliga beteende. Något det verkar som hon ofta gjort, även om vi får veta att det finns en gräns. På campingen försöker Majvor pyssla om de andra och bjuda på hembakade bullar. Det går sådär. Så finns den före detta forbollsstjärnan Peter, med sin fru den förde detta fotomodellen Isabella. Det perfekta paret på ytan, men hjälp vad illa det är under ytan. Lägg där till en obehaglig dotter och du får en otäck familj. Anders, Carina och sonen Emil är på pappret den mest normala familjen. Riktiga Svensson-typer, men självklart finns det ett djup även hos dem. Och så hunden, jag förstår inte varför hunden är med.
Ajvide Lindqvist berättade i Babel att han inledningsvis hade ännu fler karaktärer, men att han tagit bort en del. Tur är väl det, då han har stora problem att göra flera av de som finns kvar till annat än karikatyrer. Han säger också att hundens kapitel är de som är roligast att skriva. Så kanske det är, men de är inte roliga att läsa och tillför absolut ingenting. Lite dödande av älsklingar, inte bara i handlingen, utan innan den ens skapas, hade varit att föredra.
Egentligen gillar jag mycket i Himmelstrand. Som musiken av Peter Himmelstrand till exempel, som ljuder över campingen och strömmar ur varje bilradio. Det är så underbart absurt och så härligt Ajvidiskt. Sedan gillar jag hur han bygger upp en miljö som är vardaglig och totalt osannolik på samma gång. Inte lika bra som i Låt den rätte komma in, eller i Människohamn, där miljön är så mycket trovärdigare och därmed läskigare. Jag blir som mest rädd när jag läser böcker där det hemska finns mitt ibland oss. I Himmelstrand känns det som om Ajvide Lindqvist anstränger sig för mycket. Det blir mer splatter än skräck och jag tröttnar. Tyvärr. Det hade varit så mycket obehagligare om handlingen kunde stannat på campingplatsen.
Himmelstrand är ingen dålig bok, men inte jättebra heller. Mest är den märklig och jag är säker på att den kommer att stanna kvar i minnet länge, mest för att jag inte riktigt förstår den.
Så om man inte ens gillade Låt den rätte komma in så kanske man ska lägga sin dyrbara lästid på annat, eller?
Svårt att säga då de inte är speciellt lika, men om du inte gillar allt för mycket övernaturligt ska du nog hoppa över.
Detta är den tredje bloggrecensionen om Himmelstrand jag läser idag och alla har tyckt att den varit märklig. Jag är som du, gillar mer skräck i realistisk, vardagsmiljö, men tycker att det här med campingplatsen låter väldigt otäckt…
För den som campar själv är det troligen än mer obehagligt. Det börjar som sagt riktigt bra och jag har läst lyriska recensioner också.