Kurt Cobain finns inte mer

Året är 1992. Jag börjar i tvåan, Lovis och Alex i ettan. En av mina bästa vänner dyker upp i min klass. Lovis och Alex träffas också för första gången. Vi känner självklart inte varandra, men jag känner andra som dem. I min klass finns en och annan Alex, kanske också någon Lovis. Jag har lämnat mitt svarta hår, men tycker fortfarande att Disintigration är den bästa skivan av the Cure. Lovis håller med mig. Alex tycker att Pornography är bättre. Nu finns det en hel del som Alex bland mina elever. Både killar och tjejer. De mår så dåligt och de är så trasiga. Vissa har en Lovis att luta sig emot, men inte alla.

Det finns alltså många anledningar till att jag tycker om och känner igen mig i Hanna Jedviks fina bok Kurt Cobain finns inte mer. Jag minns fortfarande när jag fick veta att han dött. Det var i april. Jag hade lämnat gymnasiet, flyttat hemifrån och pluggade engelska. Lovis och Alex gick fortfarande kvar. Lovis med en fot i vuxenvärlden. Alex med en fot utanför livet.

Jag drabbades hårt av läsa om Lovis och Alex. Vänskapen är så fint beskriven, alla dess svårigheter, men också de vackra ögonblicken. Lyckan i att ha en vän som alltid finns där. Skolan och vardagen finns i bakgrunden, men viktigast är livet och hur man ska bära sig åt för att orka leva.

Jag planerar att läsa Kurt Cobain finns inte mer för mina ettor. I alla fall inledningen, men kanske läser vi vidare. Det beror på vad de tycker och på tiden. Alltid tiden. Jag kommer i alla fall att rekommendera dem att läsa vidare och jag uppmanar dig att göra detsamma.