Maria Lassén-Seger samtalar med Barbro Lindgren om hennes författarskap och om det förändrats efter ALMA. Då hon inte har någon dator och knappt går att nå via telefon, har det inte blivit så stor skillnad, menar hon. Hon föredrar brev, men hinner sällan svara, även om målet är att göra det.
De diskuterar språket i böckerna om Max, som Lindgren kallar poetiskt, men som fått kritik. Jag gillar det inte heller måste jag erkänna. Vad jag inte visste var att serien avslutats med Max grav. Däremot finns det mycket annat jag tycker om. Böckerna om Mattias minns jag till exempel från min barndom. Och böckerna om Sparvel absolut älskade jag. Barnen tyckte om Benny, men inte lika mycket som jag faktiskt.
Lindgren är intresserad av de svaga, av annorlunda barndomsskildringar, men inte av det normala. Många känner säkert igen sig, säger hon och i bästa fall få lite tröst. Lassén-Seger berättar om en väninna, som säger att Barbro Lindgrens böcker räddat hennes liv. Det är stort, men för mig är det andra författare som talar mer till mitt inre.
Lindgren fascinerar mig dock som människa. Hon berättar målande om sin barndom och hur hon blev deprimerad som tioårong, vilket kanske berodde på den hemska, nybyggda skola hon började i. Ingen tycktes förstå orsaken till depressionen, men efteråt har hon förstått att det troligen handlade om att skolan tog hennes frihet, stängde in och begränsade henne.
När jag hör om Lindgrens böcker inser jag hur mycket humor som finns i dem och att jag faktiskt kanske skulle uppskatta dem bättre nu. Jag är lite sugen på Vems lilla mössa flyger lockar till exempel.
Lindgren har arbetat tätt tillsammans med några illustratörer. Trots att hon själv gått konstutbildning ville hon inte illustrera själv. Ord är hennes sätt att uttrycka känslor, bilder funkar inte alls lika bra. Hon talar också om hur imponerad hon blivit av de bilder som fått bli en del av hennes böcker och berätta den historia som hennes ord format.
Det är också intressant att lyssna till när Lindgren talar om hur hon skriver. Att hon skriver i skrivböcker i olika storlekar, men skriver om väldigt lite. Hon talar också om sitt stora behov av frihet, kanske en känsla som finns kvar från barndomen. Hon smet till exempel från sina barn för att sätta sog och skriva och som barn smet hon från sina syskon.
