Jag är nu på ett seminarium med författare som skrivit böcker som jag har hemma, men inte har hunnit läsa. Zulmir Becevics Avblattfieringsprocessen verkar riktigt spännande och Janne Tellers Allt som är vill jag också läsa. Samtalet leds av min stora idol Lena Sundström.
Teller talar om hur danskar, som tidigare varit öppna, nu stängt in sig i sin främlingsfientliga bubbla och jag är rädd att minst 13% av svenskarna parkerat sig på samma ställe. Det måste börja bli ganska trångt.
Hur mycket har identitet och nationalitet med varandra? För vem är det viktigt och varför?, undrar Becevic. Varför ställer vi frågan, ”vad kommer du ifrån?” för att sedan inte godta Sverige som svar, utan istället ställer följdfrågan ”men egentligen?”. Becevic är född i Jugoslavien, ett land som inte längre finns och Sundström berättar att hennes dotters svar på frågan är ”spelar det någon roll?”.
Och begreppet ”invandrarförfattare”, säger inte det mer om den som frågar och i landet vi lever i, än något annat. Teller berättar att det i New York aldrig skulle hända att ett sådant epitet användes.
Becevic berättar också hur hans utseende och hans namn alltid gör att han bryter normen och ses som en främling. Teller, som har föräldrar från Tydkland och Österrike och ser ”dansk” ut kallas inte ”invandrarförfattare” i Danmark heller. Handlar det egentligen om nationalitet eller faktiskt om rasism? Teller lyfter fram att det handlar om hur vi ser på andra människor och våra fördomar.
Avblattefieringsprocessen är en dystopisk framtidsskildring, men också en tyvärr väldigt aktuell bok. Hur kan en persons erfarenheter och person raderas och försvenskas? Finns det ens någon svenskhet? Visst kan vi skratta åt det, säger Sundström, men diskussionen finns både i Danmark och Sverige på olika nivåer. Teller påpekar att det redan finns en ”avblattefieringsprocess” i Danmark. Danskhet definieras av Dansk Folkeparti och deras politik har förändrat Danmark i grunden menar hon. Hijab jämställs med svastika och Kornanen är en farlig kampskrift lik Hitlers Min kamp. Trots detta upplever sig danskarna som ”de goda” och verkar inte anse eller inse att utvecklingen är problematisk. Självbilden handlar också om att säga att det är ”typiskt svenskt att respektera mänskliga rättigheter” inte det är ”typiskt svenskt att sälja vapen till diktaturer”, trots att det är sant.
Det absurda, som Becevic också påpekar är att Sverigedemokraterna lyckats inspireras av Dansk Folkeparti och börja införa samma sorts idéer i Sverige. Genom att ”invandrarfiera” sociala problem, trots att de egentligen är ett resultat av förd politik och ett globalt kapitalistiskt system, inte av invandring. Trots detta skylls problemen på människorna, inte på systemet.
Teller talar om Danmark som ett ”småfascistiskt land” men menar att det inte hade varit populärt att säga i Danmark. Då skulle hon bli kallad ”politiskt korrekt” och det är det fulaste man kan vara i Danmark. Visst börjar det bli så även i Sverige?
Becevic skriver om en ”avblattefieringsprocesser” men just nu pågår en ”avhumaniseringsprocess” som är så vanlig inom fascismen. ”Muslimer är kackerlackor” till exempel, det finns det en och annan Sverigedemokrat som skriver offentligt, men i det dolda lär det sättet att tala vara mer vanligt.
Jag lyssnade på ett TED-talk igår och där talade han om faran av att generalisera, då alla som har två barn eller fler vet att två individer inte är lika. Ändå säger vi att ”alla muslimer” eller till och med ”alla invandrare” är likadana. Visst är det märkligt?
Avblattefieringsprocessen är en absurd bok, men tyvärr börjar verkligheten dra åt samma håll, vilket flera recensenter påpekas. Teller talar också om en novell hon skrivit om två grupperingar av människor på var sin sida av ett järnvägsspår och hur de börjar försöka skilja ut sig från varandra.
Becevic talar om identitet som lever i betraktarens ögon och det är ett intressant perspektiv, som jag verkligen vill föra in i vårt projekt om Identitet i Svenska 1. ”Svenskheten är som en enhörning, alla vet hur den ser ut, men ingen har sett den” säger han, eller rättare sagt huvudpersonen i hans bok och det ligger något i det. Alltså går det inte heller att bli svensk, då ingen egentligen kan beskriva hur man då ska vara. Det som är typiskt svensk för en svensk kan inte vara typiskt svenskt för en invandrare. Invandrare ska göra språktester och få sina historiekunskaper testade, medan svenskar kan strunta i att plugga historia och med gott samvete kunna kritisera ”det här jäkla skitlandet med vårt jäkla skitväder” och vilja dra till Thailand.
Teller talar om vikten av att agera och tänka som individ och finna sina egna svar. Att ta sig tid och se nya horisonter. Och ja, det är ett bra råd, som jag tar med till mina elever.