Ett seminarium med Elin Boardy och Amanda Svensson, två författare jag tycker om. De har skrivit två på ytan olika romaner, men Yukiko Duke lyfter fram likheter. Det är två koncentrerade dramer, som utspelas på en snäv och begränsad plats. På en folkhögskola och på en piratkrok. Två egna samhällen med egna hierarkier och egna regler. Starka strukturer och regler finns i alla grupperingar, även i de som egentligen säger sig skita i allt. Då gäller det att skita i allt på rätt
sätt.
Mary Jones är en person som inte finns med i Skattkammarön men i Elin Boardys roman är det hon som berättar historien ur sitt perspektiv. Jag har ännu inte läst, trots att jag tyckt så mycket om Boardys tidigare böcker. Jag är dock säker på att jag kommer att tycka om den.
Att jag ville lyssna på Amanda Svensson handlar dels om att jag tyckte om hennes Hey Dolly och igår lyssnade jag på Allt vi säger är sant där hennes nya bok Allt det där jag sa till dig var sant stod i centrum. Den verkar helt klart riktigt bra, men jag hade inte förrän idag förstått att det fanns ett pirattema.
Huvudpersonen i Svenssons bok drömmer om att vara fri som en pirat. Att kunna färdas vart som helst och slippa följa regler. Huvudpersonen i Boardys bok befinner sig mest i ett kök, men också på resa. Det handlar också om skrivande och hur det också är ett sätt att finna frihet.
Kärleken, den första, är också ett gemensamt tema i de två böckerna. Svensson talar om skulden och skammen som uppkommer då ett kärleksförhållande är destruktivt. Även Boardys Mary blir utnyttjad av en man, en pirat som också finns med i originalberättelsen, men hittar sedan kärleken hos en ung kvinna. De diskuterar det problematiska att faktiskt bli kär i någon, som visar sig vara ett riktigt svin. Det kan vara svårt att hantera och ett skäl till att själv känna sig medskyldig.
Att karaktärer ”får egna liv” diskuteras och liksom Boardy är jag skeptisk till uttalandet. Jag tror att hon och Svensson har rätt i att det handlar om att ha skrivit sig fram till det som är sant för boken och att skrivandet kan öppna delar av fantasin, som de kanske inte visste vad de hade. Men så är jag inte författare å andra sidan. I alla fall inte av skönlitteratur.
Det är fascinerande att det går att samtala kring gemensamma teman i helt olika böcker. Det visar på ett sätt litteraturens universella funktion. Två bra böcker av två bra författare presenteras på ett annorlunda sätt och det gillar jag. Alla övergångar är inte så smidiga, vilket Svensson påpekar, men samtalet är ändå intressant. Bäst är det när de diskuterar skrivande och möts i det. Avslappnat, intressant och roligt.
Under läsningen får jag smyga ut. Jag har en intervju att göra, som kommer att dyka upp på Kulturkollo.
