Till flickorna i Sjön är Elin Olofssons andra bok, som utspelar sig i en liten, fiktiv stad, som lånat mycket från Östersund. Den handlar om Helena som förlorar sitt jobb och får ett nytt som städare på sjukhuset. Där dyker en person från hennes hemby i en sjukhussäng och det leder till att hon behöver ge sig tillbaka till sin hemby.
De som bor kvar blir ofta sedda som de som misslyckats, som inte kommit vidare. Det är viktigt för henne att visa att det finns saker att vända tillbaka till, inte bara ett ställe att undvika. Byn som kraftkälla är ett tema i både hennes bok och Andrea Lundgrens nya bok Glupahungern. Den utspelar sig i ett lite samhälle nära Luleälven. I skogen finns ett tjärn och kring det skapar Lundgren en egen skapelsemyt, något hon ville ge sin hembygd.
Liksom Carol Rifka Brunt talade om tavlan i Låt vargarna komma som en egen karaktär, blir tjärnen något som får en egen historia. Även kontrasterna mellan byn och den närmaste staden är viktig i båda böckerna. Faktiskt finns också ett betydelsefullt vattendrag i Olofssons nya bok, en sjö som utövar en slags makt över huvudpersonen Helena. Hon står där och grubblar nätterna igenom ibland och sjön ger också svalka. Tankarna kan i alla fall kylas ner, även om kroppen kanske inte gör det. Sjön har också en tragisk historia, då kvinnor under historien tagit sitt liv i just den här sjön på grund av oönskade graviditeter. Det finns ett hot i sjön, inte bara det soliga och fina som syns en fin sommardag. Dubbelheten i naturen är ett tema även i Glupahunger.
Vari ligger fascinationen i att skildra det lilla samhället, undrar Yukiko Duke. Olofsson talar om det begränsade rummet och hur det ger en chans att skapa karaktärer i förhållande till varandra. Släkten finns nära och alla tror att de vet allt om alla, inte alltid genom vad de själva gjort, utan också vad deras släktingar gjort tidigare. Karaktärerna definieras av varandra. Olofsson känner också att det är viktigt att småbyarnas historier får en del i den svenska litteraturen.
Även för Lundberg var det viktigt att kvinnorna i Norrbotten fick ta plats. I boken finns tre generationer kvinnor, som alla arbetar hårt. Det finns så många historier som man aldrig har hört, för att ingen har frågat om dem, säger Lundgren. Hon berättar vidare att hon gjort mycket research inför skrivandet och hur språket blev en viktig del av skrivandet. Dialekter som saknar ord för abstrakta ord som känslor, då dessa ord inte behövdes. Man talade inte om känslor, säger Lundgren, de skalade potatis istället. Då människorna var så tysta, fick naturen ta plats i boken istället.
Varför får landsbygden ta plats just nu?, frågar Duke och Olofsson tror att det är en naturlig följd av att så mycket skrivits om städer, Stockholm i synnerhet. Alla liv kan inte levas på Kungsholmen, säger hon, utan andra platser måste beskrivas. Var finns det platser att hämta intressanta bilder från, undrar Lundgren och påpekar att hon själv inte hittat några sådana just i Stockholm.
På gott ont finns det en tydlig flock i en liten by och om man, som Helena i Olofssons bok, straffar ut sig, så finns det kanske ingen väg tillbaka. Det finns en dubbelhet i ett litet sammanhang, det är skönt att höra till, men det är också otroligt svårt att skriva om sin roll. Formen finns redan, utifrån den familj och släkt man tillhör.
Att skriva om en liten by medför också att många tror att författarna skriver om verkliga personer. Så länge jag blir kontaktad av folk som känner igen personer och det är olika personer de nämner, känns det bra, säger Olofsson. Lundberg berättar också om hur hennes bok nått de som annars inte läser, men att de ibland har svårt att se att det är fiktion. Någon hade till och med hört av sig till Olofsson, för att få kontakt med en av männen i hennes bok, men det var en helt fiktiv person, som självklart inte gick att dejta.
Att skriva den andra boken var svårt och nästan lite läskigt, säger Olofsson. Att veta att det finns en publik och att de kanske inte tycker lika mycket om den andra boken som den första. Även Lundgren tyckte att det var svårt att skriva tvåan, men hade bestämt sig för att inte stressa fram den. Och visst måste det vara annorlunda att ge ut en debut och en uppföljare. Jag har ännu inte läst någon bok av dessa böcker, men är definitivt sugen på att göra det. Ännu mer efter att ha lyssnat till dem. Två inspirerande unga författare, som berättar historier åt de som inte själva kan göra det.
Lundgren berättade om hur Glupahungern kom till henne så plötsligt, då hon redigerade sin första bok. Hon skrev 140 sidor på två veckor, men sedan fick den vila i ett år. Olofssons skrivprocess började med Helena och det övergrepp hon utsatts kvar, en historia hon kände sig skyldig att berätta. Hon talar också om ett ögonblick på en fest då hon var tonåring och några äldre killar pratade om en annan tjej, som man kunde åka till om man ville knulla, för hon ställde upp på vad som helst. Till flickorna i sjön är en bok till alla dessa flickor, som andra tycker sig kunna utnyttja.
För mig blev detta seminarium, som jag hamnade på av en slump, en av höjdpunkterna på årets Bokmässa.
