För många är seminariet med Siri Hustvedt mässans höjdpunkt och ja, hon är en gigant, men jag är kluven till hennes författarskap. I sista sekund slinker jag ändå in i K2 denna söndag.
Nya boken Den lysande världenhandlar om Harriet, en gigantisk kvinna, som kallar sig Harry och som har ett minst sagt komplicerat förhållande till sig själv. Ibland går hon så långt att hon kallar sig själv för ett monster. Människor ser henne också olika sätt, vilket också framgår i boken. Berättarna förflyttar oss från röst till röst och Hustvedt vill att olika röster ska få rum, inte bara utanför Harry, utan också inom henne. Att skriva med olika röster var nytt för Hustvedt, som berättar om hur spännande det var att få använda flera olika berättare. Favoriten var Bruno, Harrys älskare, som egentligen är en rätt otrevlig och till och med sexistisk man.
Harry är konstnär, men hennes konst väcker inte så mycket uppmärksamhet och ger inte så mycket pengar. Hennes man, som nu är död, var konsthandlare och elaka röster säger att han är det enda skälet till att hon fått ut sin konst alls. Att kvinnor förminskas som konstnärer eller tänkare är allt för vanligt i historien och Hustvedt tar upp exemplet med Simone de Beauvoir och hur hon förminskats i förhållande till sin man Jean-Paul Sartre. Enligt Hustvedt har vissa av de Beauvoirs filosofiska texter tagits ifrån henne och blivit en del av hennes makes produktion, trots att det är hon som står bakom dem. Harry själv blir inte uppskattad förrän efter sin död och även de Beauvoir har fått en del upprättelse efter sin död. Tragiskt på många sätt att det ska dröja så länge. Jag tänker också på Hustvedt själv, som från början var ”Paul Austers fru” och kanske fortfarande är i vissa kretsar. För mig har Paul Auster mer och mer blivit ”Siri Hustvedts man”, då han lämnat mitt liv och hon snarare är på väg in.
Tre män inom konstvärlden, tre offer, tre masker, spelar en stor roll i boken och för Harrys konst. Hon använder tre alteregon, för att se vad det gör med uppfattningen om hennes konst. Den ena mannen är färgad och homosexuell, vilket väcker fördomar, en av männen menar att verken egentligen är hans egna. Ett intressant experiment helt klart och säkerligen ger det en intressant diskussion kring vilka fördomar som styr hur vi ser på världen. Harry hoppas att användandet av masker ska göra henne känd och uppskattad och att hon efter att experimentet avslöjas ska bli mer ansedd. Så blir det inte.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om Den lysande världen. Jag får lite ”Carol Shields-vibbar” och jag gillar idén att låta olika röster beskriva samma person. Det låter dock som att den kräver sin läsare och där är jag inte nu. Klart är att jag fascineras av Siri Hustvedt. Hon är smart, vältalig och underhållande. Jag tror dock att jag skulle ha uppskattat seminariet mer om jag läst boken. Jag blir inte helt såld, som jag blev då Elin Olofsson och Andrea Lundberg talade om sina nya böcker. Fascinerad, men inte övertygad.
