Stefan Ingvarsson inleder med att berätta om hur de upptäckte Aminatta Forna, en stor brittisk författare, som är utgiven i många länder men ännu inte i Sverige. Hon har skrivit om Sierra Lione, där hennes far var oppositionsledare och hängdes. Temat i böckerna är hur krig påverkar människor och i sin senaste bok förflyttar hon sig till Kroatioen, för att undersöka samma tema i Europa. Aminatta Forna är inte inbjuden för att tala om sin bok, utan hålla ett föredrag med titeln Don’t judge a book by it’s author.
På sin underbara engelska börjar hon berätta om fjärilar och hur hon samlade på dem. Något hon snart gav upp, då sorterandet och de latinska namnen. Hon ville hellre bli veterinär, men sedan kom hon på att det var en författare hon ville bli. Då kunde hon vara olika saker varje dag.
Ett av hennes länder är Sierra Leone, där hennes far hade sina rötter. Att inte skriva om ett krig som pågår i ett hemland vore fel. Krig är olika, men ändå lika. Därför var det inte omöjligt att skriva om Jugoslavien. Forna talar om hur det varit på gång i många år, men att det faktum att alla hade tillgång till vapen, vilket skiljer kriget i Jugoslavien från det i Sierra Lione.
Forna talar vidare om den engelska kanon som finns, mer eller mindre uttalad. Studerar du litteratur är det böcker skrivna i England, på engelska. Och visst är det så även här, trots att vi förflyttar oss utanför Sverige handlar det fortfarande om ”döda, vita män”. Ngugi wa Thiong’o har sagt att det bara borde finnas en kurs i litteratur, nämligen litteratur. Istället delar vi in det i fler och fler underavdelningar som ”kvinnolitteratur”, ”koloniallitteratur” osv.
Hon jämför sitt yrke som författare och journalist, hur det senare vill förenkla och då blev Forna ”en afrikansk författare”, trots sin komplexa bakgrund. Författare vill inte bli beskrivna som undantag från normen, kvinnlig författare, afrikansk författare, homosexuell författare, utan likt den vite mannen bara få kallas författare. Varför inte bara sortera böcker alfabetiskt. Varför behöver vi sätta etiketter på personer och ting? Är det inte begränsande?
Forna berättar om hur hon hittade sin bok The Hired man bland afrikanska böcker. Hon påpekade att den utspelade sig i Kroatien och då blev personalen lite förvirrad. Var skulle de nu placera hennes bok. Hon försätter att berätta om att hon inte läst en text om sina böcker som inte påpekar att hon är en färgad kvinna. Att hon då skriver om Kroatien blir märkligt. Konstigt nog förväntas de flesta författare skriva om sin egen miljö. Om du inte är vit man, då får du skriva vad du vill. Då är du författare.
Vem har då rätt att skriva om vem?
Forna påpekar att författare inte skriver om platser, utan om personer som råkar leva där. Vi måste se de universella. Kanske ska vi tänka att det handlar om autencitet, inte om att ingen får gå utanför sin personliga sfär. Handlar det om kolonier och deras herrar, eller om makt? Eller är det så att författare från Europa eller USA aldrig kan skildra människor som är mer utsatta, utan att de anklagas för att exploatera de svaga?
Forna påpekar att alla hennes karaktärer har erfarenheter som skiljer sig från henne. Det finns dock likheter mellan olika kulturer, trots att det på ytan finns många olikheter. Dessa likheter gör att det är möjligt att skriva om personer som man inte är. På samma sätt kan det dock finnas stora olikheter mellan länder, som på ytan är väldigt lika. Forna berättar om likheter och skillnader mellan Sierra Lione, Kroatien och Storbritannien, där de två första länderna på många sätt är lika, medan Storbritannien inte har några likheter med dessa länder alls. Det handlar alltså inte bara om geografisk närhet.
Forna återknyter till fjärilarna som hon tröttnade på. Hur de var vackra även med nålar i sig, med etiketter, men inte speciellt intressanta. Hon avslutar med en uppmaning som hon gav sina studenter ”Write what you want, but write it well”.
