Michail Sjisjkin och Sofi Oksanen möter Stefan Ingvarsson i ett samtal om sanning, berättande och historia på Stockholm Literatures andra dag. De är aktuella med Venushår och När duvorna försvann, böcker jag inte läst, men jag ser ändå fram emot att lyssna till författarna.
Michail Sjisjkin räknas som en av den ryskspråkiga litteraturens stora samtida namn. När han berättar om sin bok, vill han göra det enkelt. När hans mor var döende lämnade hon sina dagböcker till sonen. Dagböcker hon skrivit då hon var ung i slutet av 40-talet och början av 50-talet. När han läste dem läste han om det hon skrivit om saker hon älskade, inte om det hemska samhälle som historien berättar om. Hon drömmer om kärlek och sonen förstår inte hur hon kan vara så blind för sin samtid. Efter ett tag förstod han att det inte handlade om att hon var blind, utan att hon var en person som räddades från mörkret. Därifrån kom Sjisjkins roman, men han har inte skrivit om sin mamma.
Hur ser vi på vår samtid? Det finns både lycka och olycka samtidigt, påpekar Sjisjkin. Hans bok är brutal, men inte bara. De historier som de ryska flyktingarna berättar för tolken som är huvudperson är brutala. I en sådan situation blir fokus självklart på det hemska. Det finns fler flyktingar än de som kan hjälpas. Som kristen måste du hjälpa alla, men som demokratisk stat kan du inte det. Därför måste tolken i berättelsen vara neutral mellan personer som kanske talar sanning eller inte och faktiskt kan tolken också påverka genom hur hen översätter, men måste försöka vara neutral. Ibland kan tolken veta att någon ljuger, men hen vet också att inte ens den som ljuger gör det om behovet av skydd och frihet. De kanske inte talar sanning, men historierna är sanna. I vissa fall kanske de medvetet berättar historier som andra sagt till dem att berätta, för att deras egna historier inte passar in i ansökningarna för uppehållstillstånd.
Sofi Oksanen har skrivit flera böcker om Estland. När duvorna försvann handlar om den tyska ockupationen och Sovjetunionens makt fram till 60-talet. Hon kopplar sina karaktärer till det Sjisjkins berättelse om dagböckerna och hur även de fokuserar på det lilla i sin värld. Ingen skriver troligen om sitt lands historia i en dagbok, tror Oksanen, utan om det som är viktigt i vardagen.
Sjisjkin talar om den kollektiva skulden och att vi alltid är ansvariga för det vårt land gjort. Han menar att han själv bär ansvar för det hans land gjort, till exempel Sovjetunionens agerande i Estland, som påpekade hur han blev behandlad som 17-åring vid ett besök i Estland. Oksanen talar om vikten av att skilja mellan individ och land, men att en individ kan ses som en representant för en ockupationsmakt. Det kollektiva ansvaret påverka oss alla. Hon ser också det kollektiva ansvaret som en styrka ibland, då hon kan skriva som kvinna, för kvinnor, om kvinnor och på så sätt bidra till en grupps möjlighet att få en röst. Det finns för få sådana, menar hon.
Så hamnar samtalet i etiketter, den röda tråd som utkristalliserats. Sjisjkin blir en i raden av ryska författare och påpekar att en viktig sak i rysk litteratur är att den inte skrivs för att underhålla. Böckerna ska ha ert syfte och det finns inte plats för några kompromisser. Det är att ta en risk att inte kompromissa, säger Sjisjkin, böckerna kanske inte publiceras och läsarna kanske bli för få. Han är själv lycklig över att han hittat både en utgivare och läsare, men han hade inte kunnat skriva något annat. Det är också så att en författare inte kan leva på sitt skrivande i Ryssland, vilket gör att författare hamnar i en svår situation. Oksanen talar om den estniska litteraturen och dess korta historia. Hon har därför självklart en helt annan situation.
Så åter till sanningen och hur den används och inte sällan förändras då den görs om till skönlitteratur. En verklighet skapas och författaren har en skyldighet att respektera de karaktärer hen placerar i den, menar Sjisjkin. Speciellt om riktiga människor placeras i en skönlitterär värld, som i hans bok sångerskan Isabella Jurjeva.
Oksanen berättar om hur viktigt det är att ha koll på sanningen och källor om man skriver om historien. Speciellt i ett land som varit ockuperat och därför har flera olika sanningar som berättas beroende på vem som får berätta. Sovjetunionen censurerade och sanningen kan vara svår att finna. Oksanen tänkte inte så mycket på sitt ansvar då hon började skriva, då hade hon lämnat uppgiften åt någon annan, men hon ville verkligen använda korrekt information. Historier om förtryck och ockupation är å andra sidan universell på många sätt. Anledningen till att hon valt att skriva Estlands historia och inte Finlands är att det gjorts så många gånger redan.
Tyvärr fick Oksanen mycket lite plats i samtalet, då Stefan Ingvarsson vände sig mycket mer till Sjisjkin. Hans historia är också intressant, men om det finns två gäster blir det mycket märkligt när en gäst får så mycket mer uppmärksamhet än den andra.
