Veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo anknyter till temat Döden, döden, döden och handlar om att söka tröst i kulturen. För mig fungerar till exempel riktigt gråtframkallande tv-serier som en ventil. Det hjälper att få gråta en skvätt och även om jag vet att människor i tv-serier inte finns i verkligheten, påminner de hemska som händer dem om hur bra jag ändå har det. Just den här säsongen är Parenthood inte så hysteriskt sorgligt som det varit tidigare, men det är ändå en bra serie för den som vill gråta en skvätt.
När jag är låg fungerar också filmer jag sett en massa gånger bra, eller kanske en tv-serie som jag redan sett varje avsnitt av flera gånger. Love Actually är en sådan film och Felicity en bra och trösterik tv-serie.
Musik som ger tröst är antingen vacker, melodisk sådan eller riktigt röjig. Automatic for the people med REM och Verkligen med Kent är exempel på musik som får mig att må bättre. Att sjunga högt till musik jag tycker om brukar få mig att fokusera på just det och inte på det som är jobbigt.
Att läsa funkar däremot inte riktigt lika bra som tröst. Möjligen kan lyrik fungera och då gärna dikter jag läst många gånger som fantastiska Förtöjningar av Per Wästberg.
Galghumor brukar fungera på mig liksom orimligt mysiga filmer och tv-serier (Bridget Jones-filmerna respektive brittiska hus och hem-serier). Dock går min gräns vid Love Actually som t o m är för smörig för mig.
Love Actually är superdupersmörig och jag älskar den, trots att jag brukar vara allergisk mot för mycket smör. 🙂