Britt-Marie lämnar sitt trygga liv som hemmafru, då maken är otogen. Hon söker jobb och det är inte lätt att få något, trots att hon gör allt för att skapa en relation med den unga kvinnan på Arbetsförmedlingen. Det är lite Britt-Maries signum att vara lite för intensiv, lite för på. Till slut får hon anställning på en mer eller mindre övergiven fritidsgård i ett mer eller mindre övergivet samhälle. Vad ska Britt-Marie egentligen göra där? Mest städar hon frenetiskt, för det är hon riktigt bra på, men hon närmar sig också de mer eller mindre udda personerna i samhället och skapar mer eller mindre udda relationer till dem. En efter en dyker de upp, de trasiga barnen som mist sin fotbollstränare och behöver en ny och då finns Britt-Marie där.
Fredrik Backman tar ett steg framåt från förra boken Min mormor hälsar och säger förlåt, men det finns en sak som är bättre med bok två än nya boken Britt-Marie var här och det är att den fick stå på egna ben. I sin tredje bok känns det som om Backman försöker skapa en ny Ove, men Britt-Marie är inte Ove. Istället blir jag irriterad på försöken att skapa hans kvinnliga dito.
Efter ett tag smyger Britt-Marie in i mitt hjärta, men det är långt ifrån omedelbart. Troligen för att hon inte tillåts att vara en egen person, utan hela tiden glider in i Oves passiv-aggressiva beteende. Men sedan ser jag henne, bland all städiver och då framträder ett gott hjärta, om än ett sargat sådant. Tyvärr hinner hon inte blomma ut helt, innan berättelsen lämnar henne igen.
Britt-Marie var här är lättsam underhållning. En bok som är fyndig, men allt för ofta går över gränsen och blir allt för smörig. Klyschorna haglar och ibland funkar det, men tyvärr långt ifrån alltid. Jag tror att många kommer att lära känna Britt-Marie och att många kommer att tycka om henne. För mig blev det dock lite för mycket av det goda.