I januari 2000 inledde jag och blivande maken en långresa i Australien. Självklart hade jag tryckt ner så många böcker som möjligt i ryggsäcken, men ganska snart behövde jag fylla på. En av de roligaste sakerna med den resan och många andra resor, var inte bara att vi upplevde en massa nya saker, utan att vi faktiskt hann läsa samma böcker. En av de första böckerna vi läste under just den här resan var Angels flight av Michael Connolly. Det var mitt första, men långt ifrån mitt sista, möte med Hieronymus Bosch, en synnerligen stereotyp kommissarie vid första anblick, som jag snart lärde mig älska. Det var den sjätte boken i serien och vi införskaffade raskt tidigare delar.
Liksom med Lynley har jag de senaste åren tappat kontakten med Bosch, vilket stärker min teori om att en deckarserie inte kan hålla i mer än tio böcker, om än så länge. Fjärde boken har också en tendens att bli den första som går på tomgång och så är fallet också i serien om Bosch, som i Den sista prärievargen är mer än lovligt nedsupen och letar efter sin mors mördare. Inte dålig, men inte heller jättebra. Ibland blir Bosch lite för eländig och de är då jag övergivit honom. Kanske är det därför jag tappat bort honom. Buffliga poliser har en tendens att bli för buffliga och då bli stereotyper snarare än komplexa karaktärer. Många gånger har dock Bosch visat sig mer komplex än man kan tro och det är då jag tycker lite extra om honom. Ibland önskar jag dock att Michael Connelly vore lite snällare mot sin stukade hjälte.
Bästa boken i serien? Utan tvekan A darkness more than night, där Connelly sammanför Harry Bosch med en annan av sina huvudpersoner Terry McCaleb och dessutom blandar in Hieronymus Boschs namne, den sedan länge döde nederländske konstnären. Senaste boken jag läste om Bosch var The Overlook från 2009, så jag har verkligen övergett min bittre polisen. Inte för evigt tänker jag, men jag hoppas faktiskt att Connelly unnar honom att bli i alla fall lite lycklig. Det hade varit skönt.