Jag är inte Lena Dunham

Jag såg fram emot Lena Dunhams bok Not that kind of girl och började läsa den så snart jag burit in den från brevlådan. Ganska snart kände jag mig gammal och var helt säker på att det här inte var en bok för mig. Detta trots att jag verkligen gillar serien Girls och dess smarta och frispråkiga skapare. Boken blev alltså liggande tills jag av en slump tog med den som badsällskap och helt plötsligt började läsningen flyta. Jag var fortfarande inte Lena Dunham, långt ifrån, men jag började uppskatta det hon skrev och faktiskt slukade jag de sista 200 sidorna. Helt plötsligt förvandlades en bok som inte var för mig till en som faktiskt berörde en hel del. Jag har svårt att sätta fingret på vad det var som gjorde att situationen förändrades. Yngre hade jag knappast blivit. Inte heller mer frigjord. Kanske handlade det om att jag trots allt kunde relatera till Dunham, eller känna igen andra i henne. När jag först kände mig exkluderar hittade jag till slut en tillhörighet.

Ja, det är frispråkigt och kanske lite väl så ibland. Mest är det dock snarare befriande med en författare som lyckas avslöja allt med en stor dos humor och faktiskt komma undan med hedern i behåll. Lena Dunham är fortfarande ung nog att betecknas som en frisk fläkt och hon är helt klart friskare än de flesta. Det är just därför Not that kind of girl är en viktig bok. Dunham sätter ord på mycket av det mest pisamma som förut bara funnits inuti människors huvuden. I de mörkaste och mest hemliga vrår som finns inom oss. Det är bra att rikta ljuset mot dessa vrår. Däremot är det ibland sorgligt tydligt att även en rebell som Dunham fastnar i kroppsfixering och en rädsla för att inte behaga. Det är då jag tvekar. I andra stunder är hon briljant och då läser jag med glädje.

Not that kind of girl är ingen bok att köpa till mamma eller svärmor, kanske inte heller till svägerskan om hon inte hör till den yngre generationen. Inte heller tror jag att en medelålders make eller en ännu äldre svärfar skulle tycka att det var så himla kul. Inte heller svågern om han liknar mina tre sådana. Möjligen lillebror om han är av den yngre modellen. För yngre läsare är det en rolig och inspirerande bok. Tror jag. Jag tillhör som sagt inte längre den gruppen.