Det är Nobeldagen idag och uppgiften i julkalendern är då självklart att presentera en bok som skrivits av en Nobelpristagare. Som alltid känner jag att jag skriver om samma böcker och har klurat på någon bok som jag faktiskt inte skrivit om ännu. Inte lätt efter att ha bokbloggat i snart sex år. Faktiskt känns det omöjligt. Jag vill däremot lyfta en bok, eller rättare sagt en pjäs, som jag i alla fall inte har tjatat hål i huvudet på er om, nämligen I väntan på Godot av Samuel Beckett. Briljant. Helt galen, men briljant.
Jag har just gått igenom litteraturhistorien i stora (och etnocentriska) drag och nu håller mina elever i tvåan på att göra grupparbeten kring varsin epok. Instruktionerna är kortfattat att de ska lyfta fram det som är speciellt med deras epok, samt koppla epok, författare och verk. De får göra på alla andra sätt än att prata till power point. Mest ser jag fram emot de två grupper, en i varje klass, som ska presentera eller gestalta modernismen. Det finns så mycket kreativt och absurt inom modernismen, som Becketts I väntan på Godot, en pjäs som handlar om allt och inget. Om Estragon och Vladimir och Godot som de väntar på. Vem hen nu är. Absurdism av bästa slag.
Vilket Nobelpristagarverk vill du lyfta fram?