Konsten att börja om

Veckans tema på Kulturkollo har fått titeln Löften, önskningar och nystart. Om ett par dagar är det nystart för mig och mina elever då vårterminen drar igång. Några av dem har gått endast en termin på gymnasiet och är mitt inne i en omstart själva. Jag har bara arbetat ett år på programmet och börjar landa, men visst är det ofta både roligt och jobbigt att börja om.

I vår kommer jag också återvända lite till Introduktionsprogrammen och Språkintroduktion. De elever som går på dessa program har verkligen börjat om, många har just kommit till Sverige från länder där de inte längre kan leva, andra har ”bara” lämnat en misslyckad högstadietid och försöker nu ta de betyg de tidigare inte fixat. Vi kan inte ge dem några löften, men utan tvekan se till att de vågar börja drömma och önska.

Christina Wahldéns böcker om Ombeni, som kommer ensam till Sverige är bra för att försöka förstå hur det känns att komma till ett nytt land. Första boken heter I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och den är stark och nattsvart. För att förstå situationen för de människor som flyr Syrien lite bättre rekommenderar jag Niklas Orrenius Drömmen om Sverige. Jag lovar att ingen, absolut ingen, vill byta plats med dessa människor. När jag började arbeta med nyanlända flyktingar 2008 kom de flesta från Irak. Flera av dem hade släktingar som istället flytt till grannlandet Syrien och det var dit de åkte för att träffa nära och kära. Nu finns det landet inte kvar.

På samma sätt blev under en resa till Kenya 1998 rekommenderade att nästa gång åka till Zimbabwe, landet som då var ett av Afrikas mest välmående. Robert Mugabe hade styrt landet sedan självständigheten 1980, först som hyllad frihetshjälte, men med tiden mer och mer maktgalen. Nu är Zimbabwe ett fattigt land som behöver bistånd. Många har flytt. Jag tror att det inledningsvis tycktes ganska naturligt att det fanns ett hat mot de få, ofta vita, som ägde det mesta. Nu handlar det inte om huruvida du är vit eller svart, utan om du är för eller emot Mugabe. I alla fall enligt det här reportaget.

Det kommer inga flyktingströmmar från Zimbabwe, de flesta befinner sig troligen i grannländerna, eller kanske i forna kolonialmakten Storbritannien. Från andra länder tar de sig hit, om än i små mängder sett till det absurda antal människor som just nu befinner sig på flykt i världen. Det är då viktigt att de som kommer hit finner sig och inte klagar över något. Så har diskussionerna gått de senaste dagarna, sedan en grupp flyktingar räknat med en resa på en timme, istället fått åka femton och sedan har mage att ifrågasätta. Först tänkte jag också som Lena Melin, att de borde sansat sig för att inte förvärra situationer för sig själva och för andra som flyr till Sverige, men sedan insåg jag att de inte alls behöver det. Så här skriver Erika Hallhagen i en krönika i SvD:

Nu har flyktingarna alltså klivit ur sin buss, många av dem har förklarat att de fick beskedet om att de skulle resa i en timme och att den timmen istället blev till femton och att de landade mitt i ingenting. De känner sig lurade. Säkert rädda också. Och arga. Och den sistnämnda känslan är inget den osynliga regelboken godkänner. Vi infödda svenskar får protestera och bråka, men faen den som kommer hit från en krigshärd och inte fattar att detta är paradiset.

Och ja, så är det väl. Den som kommer hit ska vara tacksam och det tror jag att de är, men det betyder inte att de behöver tiga still i alla situationer. De får en nystart, men de behöver en nystart värd namnet. På ett sätt är det ett sundhetstecken. En människa är en människa är en människa.