Jag har under helgerna haft svårt att sova och då börjat lyssna på Staffan Göthes uppläsning av Patrick Modianos Nätternas gräs, som gått som radioföljetong på P1. Fortfarande är jag ingen övertygad ljudboksläsare, men det har faktiskt varit en riktigt njutbar upplevelse. Bra också att avsnitten är korta, så att jag inte behövt lyssna om så mycket när jag somnat, eller tappat koncentrationen. Bra också att varje avsnitt började med en kort sammanfattning, som hjälpte minnet, trots att den inför många avsnitt var snarlik. Jag tyckte om Göthes uppläsning, gillade Modianos språk, men tyckte ibland att det var lite svårt att få grepp om personernas namn när jag inte läste själv. Att lyssna innebär att lämna över ansvaret till något annan och det ger också, likt tv eller film, viss begränsning i de egna, inre bilderna. Uppläsarens sätt att uttala namn och platser, samt hens intonation påverkar stämningen och därmed läsupplevelsen. Fördelarna var dock helt klart fler än nackdelarna.
I Nätternas gräs får vi träffa Jean, en äldre författare som tänker tillbaka till sin ungdom, då han var kär i den mystiska Dannie, som senare försvinner spårlöst. Långsamt, långsamt får vi veta mer om henne och männen på hotell Unic där hon bodde. Till sin hjälp har han en svart anteckningsbok och en dossier han fått av en polis angående ett brott där Dannie tycks vara inblandad. Det händer massor och absolut ingenting. Medan Jean vandrar runt på Paris gator, främst i Montparnasse, vrider sig hans berättelse i tid och rum. Visst är det vackert och visst är det skickligt skrivet, men ibland blir det nästan för grått och melankoliskt som om det låg en dimma över hela historien.
Jag läste ett antal recensioner och i SvD hyllar Mats Gellerfeldt Nätternas gräs förbehållslöst. Han kallar boken för ett mästerverk och jag förstår att mycket av hans kärlek handlar om att han och Jean älskar samma kvarter. För den som vandrat på samma gator är läsupplevelsen troligen större än min, som trots att jag tycker om boken känner att något fattas. Det finns ingen tempoväxling, allt går runt i cirklar och återvänder alltid till den svarta anteckningsboken. Samtidigt är det bristen på tempo som gör läsningen njutbar. Kommer jag läsa mer av Patrick Modiano? Troligen. De flesta av hans böcker verkar vara ganska lika dock om man får tro Aftonbladets recensent Jens Christian Brandt, som visserligen tycker mycket om Nätternas gräs, men känner att han läst boken förut.
Trots att jag faktiskt gillade att lyssna på Nätternas gräs kan jag inte hjälpa att det känns lite som om jag fuskar när jag lägger till den på läslistan. Har en verkligen läst en bok en lyssnat på?
För mig är det självklart att man har ”läst” en bok om man har lyssnat på den. Tänk på dem som av olika skäl inte kan läsa en vanlig bok och därför väljer ljusböcker. Skulle vi hävda att de inte läser böcker? Nej, det är ju bara ett annat sätt att ta del av en berättelse. Jag ser ljudböcker som vuxenvarianten av högläsning för barn. Högläsningen hyllar vi. Låt oss göra detsamma med ljudboken (eller radioföljetongen).
Det är sant, det är högläsning. Tror mest att jag är ovan.
Jag är kluven när det gäller ljudböcker eller jag har en viss dubbelmoral i frågan är väl mer korrekt för jag tycker att det är Bra med ljudböcker men om jag själv skulle lyssna så har jag svårt att räkna det som läsa..
Det handlar kanske om en vana tänker jag!
Jag har också känt lite som du, att det känns som fusk att lägga till en ”lyssnad” bok på läst-listan. Bloggbohemens kommentar att räkna det som högläsning är intressant! Fast det känns lite fel i alla fall, det är ju inte jag som läst högt boken … Jag har lagt till ljudböcker på mina listor och kanske börjar jag vänja mig vid det så småningom. Knepigt 🙂
Lite knepigt, men eftersom den med längst läslista vinner så tror jag allt att jag måste räkna dem! 😉
Det är klart att lyssna är att läsa!
Det måste det väl vara, men det känns ovant. Att läsa böckerna jag läser högt för grabbarna O, även om de börjar bli rejält tjocka, känns dock inte rätt. Egentligen är det dock ingen större skillnad.
Ännu mer fusk att titta på film… 🙂
Nej att se film är absolut inte att läsa, där går gränsen.
Självklart är det en läst bok (hej förresten, jag är ny här!). Jag har pluggat i närmare 7 år nu och om det inte var för ljudböcker skulle jag inte ha läst en enda skönlitterär bok (okej, en smula överdrivet kanske) de senaste 2 åren som varit tuffa studiemässigt. Tyvärr är väldigt få av de böcker jag skulle vilja läsa inlästa som ljudbok men det är mycket bättre nu än när jag började lyssna för ett par år sedan. Så lägg den till din läslista du!
Hej och välkommen hit. Jo, egentligen tycker jag nog att det är att läsa, men jag är lite ovan än så länge. Det utökar i alla fall lästiden.
Självklart är det inte fusk!
Jag är dock inte helt förtjust i lyssnandet. Uppskattar en bok mer om jag läser den själv, tror jag. Som ett exempel: Utvandrarna lyssnade jag på och gav i betyg 4/5. Invandrarna och Nybyggarna läste jag och gav 5/5. Tror inte att första boken egentligen var sämre än de andra två.
Det tror inte jag heller, men en serie kan å andra sidan växa då man lär känna personerna ordentligt.
Tror vi är rätt lika i denna fråga. Har aldrig känt någon dragning till ljudböcker pga känns ju inte som en riktig bok. Men har man tagit del av berättelsen får man nog jämföra det med att ha läst boken tycker jag ändå.
Tyckte att det var svårare att lyssna än att läsa, men ändå var nog Modiano en bra författare att lyssna till. Då kunde jag vila i de vackra formuleringarna, men å andra sidan inte stryka under dem.
Man får väl hitta en mellanväg. Den kan väl räknas som ”läst” men av de lästa i år kanske man vill lägga till hur många man lyssnat sig till! (; (: Jag har inte hittat mig själv i att lyssna på böcker än. Men jag förkastar det inte och tycker absolut att det bör räknas som ”läst” åtminstone i en dimension! (; (:
Brukar alltid dela upp i format i statistiken, så ja, det är en bra idé.
Jag tycker absolut man läst en bok om man lyssnat på den! Är ett stort fan av ljudböcker eftersom det ger mig möjlighet att ’läsa’ även vid tillfällen när jag inte kan eller har möjlighet att få försvinna in i en bok, som till exempel på tåget (då jag ofta blir åksjuk av att läsa), när jag lagar mat, syr eller går på promenad.
Det är ett annat sätt att ta till sig berättelsen och inläsningen är viktig, ibland funkar det inte alls, men oftast blir det bra.
En av mina favoriter är ’Revoutionary Road’ av Richard Yates. Jag trodde att det skulle vara jobbigt att lyssna på engelska, men det var så otroligt snyggt gjort att jag snart glömde bort det. Rekommenderas 🙂
Det är definitivt en fördel!
Klart du räknar boken på din läslista om du har lyssnat på den! Jag begick ljudbokspremiär igår, och gillade upplevelsen!
Gillade också. Får se om det blir några fler.
Jag lyssnar på Nätternas gräs i bilen denna vecka, och jag älskar historien.
Jag räknar ljudböcker absolut som lästa. Jag tycker att båda upplevelser är värdefulla. Efter en viss tid minns jag inte ens om jag har läst en bok eller lyssnat på den. Det är historien som är kvar i minnet. Enda problemet är att jag ibland har svårt att inte tappa tråden. Precis därför fungerar radioföljetongen så bra.
Personligen är jag inte alls förtjust i ljudböcker och har ännu inte accepterat att det skulle vara ”läsning”. Tänker att jag säkerligen kapitulerar för eller senare, gråstarr och darriga händer eller timslångt bilpendlande kanske?
Mitt största irritationsmoment runt ljudböckerna är dock alla som lyssnar på dem och väljer att recensera eller betygsätta utifrån uppläsaren och inte utifrån innehåll och språk. Det verkar snarare vara regel än undantag att det är Stefan Sauk och Katarina Ewerlöf som betygsätts och inte böckerna.
Uppläsaren är så himla betydelsefull, så jag förstår att de nämns i en ljudboksrecension. Började lyssna på en annan radioföljetong och gillade inte alls uppläsaren, då är det omöjligt att lyssna.
Visst har det betydelse men jag tycker inte man kan recensera den som bok utifrån uppläsaren. Det blir ju väldigt tokigt för oss som ”läser” som får intrycket att en bok som betygsätts med 2 av 5 är rätt kass när det i själva verket är Stefan Sauk som är kass som uppläsare.
Jag tycker poesi ofta gör sig mycket bättre uppläst än läst. Modianos böcker handlar i stort sett inte om någonting, kan man tycka, vilket är deras styrka. Bröllopsresa är nog den mest Modianska (bästa) av hans böcker.