Igår läste jag ut We were liars av E. Lockhart. Planen var att släcka tidigt, men jag var tvungen att läsa ut den. Det gick liksom inte att sluta. Faktiskt var jag fast från första sidan, mycket tack vare miljön och stämningen.
Huvudpersonen Cady har tillbringat sina sommarlov på en ö som hennes morfar äger. Hennes mamma och de två mostrarna bor i sina hus och kusinerna finns också på ön. Två av dem Johnny och Mirren är precis jämngamla med Cady och så finns Gat där, en släkting till en av mostrarnas kärlek. Sommaren då de är femton, kallad sommar 15, blir Cady och Gat förälskade, men sommaren slutar inte lyckligt. Någonting händer, en olycka, som gör att Cady inte kan minnas vad som hände. När vi träffar henne har det blivit sommar 17 och ingen verkar vilja berätta för henne vad som hände. Mycket handlar därför om att Cady försöker att minnas.
Och sedan kommer twisten. Den där twisten som jag läst så mycket om innan och faktiskt var lite orolig att missa. Det gjorde jag inte. Det kan man inte göra. Kanske kom den lite sent, eller rättare sagt var delen efter twisten lite väl kort, men den gick absolut inte att missa. Kanske är det allt du behöver veta.
På svenska heter boken just Kanske är det allt du behöver veta och nu när jag satte mig för att skriva ett inlägg om den såg jag att min Kulturkollokollega Carolina just skrivit ett inlägg om att hon inte gillade boken och att twisten inte räckte. Jag håller inte med, twisten är förvisso fantastisk, men boken är så mycket mer.
Det verkar som att We were liars är en bok som tycks dela bokbloggarsfären. Jag har läst lyriska inlägg och så vissa ganska kritiska. Förra boken som delade oss på det här sättet var Jellicoe Road av Melina Marchetta, en bok som jag inte lyckats läsa ut trots tre försök, men som nästan alla andra verkade älska. Nu är jag desto mer positiv. We were liars är nämligen riktigt bra.
En sak till bara, titeln är bättre på engelska, även om jag förstår att den inte direktöversattes och omslaget är definitivt mer passande. Jag gillar inte alls omslaget till den svenska översättningen och hade troligen inte läst den om jag inte läst om den på hur många bloggar som helst. Det här är ingen typiskt tjejig fluffbok, utan en svart och spännande historia som borde passa oavsett kön. Synd att en bra bok inte får en mer könsneutral förpackning.
PS. Det kan ha varit så att jag direkt efter att jag läst sista sidan laddade ner (ett mer oskyldigt ord för köpte) en annan bok av E. Lockhart, en författare jag absolut vill läsa mer av. DS.
Grejen var nog att jag innan läsningen hade hängt upp mig så mycket på det där att twisten skulle vända upp och ner på allt. Så kom den, jag blev förvånad – men tyckte ändå inte om personerna. Jag hade nog helt fel förväntningar på boken, plus att jag har den här helt irrationella grejen att jag inte gillar den här sortens miljö.
Vad gäller Jellicoe Road ligger jag nog i samma skyttegrav som du 😉 Läste ut den, fattade hur allt hängde ihop men kunde för mitt liv inte förstå hur någon kunde tycka den boken var fantastisk.
mvh
S. Urkärring
Tror att miljön har betydelse och jag är svag för amerikanska sommarhus. Någon gång ska jag läsa ut Jellicoe Road, men då ska jag ha massor av lästid, annars är den inte värd att lägga tid på.
Jag gillade den här väldigt mycket. Däremot stannade den inte kvar särskilt länge. Jellicoe Road däremot fanns kvar länge efter. Jag tvingade mig igenom halva boken ( jag är dålig på att inse när det är dags att ge upp ) och där någonstans i mitten hände något. Jag fastnade helt och boken blev en riktig favorit. Varför och hur det blev så vet jag fortfarande inte, men Jellicoe Road blev min inkörsport in i YA-träsket 🙂
Jag läste drygt hundra sidor, tre gånger i JR och kom inte vidare. Någon gång kanske.
Åh, vad jag tycker mycket om den boken! Plockade upp den av en slump på biblioteket och läste den helt utan förväntningar (trodde det skulle vara något liknande Sarah Dessen) – och blev helt förälskad. Visst är twisten betydelsefull, men den stora behållningen är ju stämningen och språket. Gav bort flera exemplar av den i julklapp 🙂
Jellicoe Road tyckte jag däremot inte alls om. Sista kapitlet i den boken var nästan plågsamt dåligt.
Håller med om att det finns så mycket mer i boken än det som överraskar. Älskade också stämningen. Presenterade boken för mina elever i fredags, får se om någon läser.
Jag har också nyligen läst ut We were liars.Jag tyckte det absolut bästa i boken var språket den var skriven på,samt kärlekshistorien mellan huvudpersonerna.
Den hade ett otroligt driv och kärlekshistorien var verkligen fin. Ska bli spännande att se hur hennes andra böcker är.
Spännande att man kan tycka så olika. Jag fastnade direkt på första sidan för Jellicoe road och har tänkt mycket på den i efterhand.
We were liars däremot la jag ifrån mig med ett jaha. Jag vill inte påstå att den är direkt dålig men det är inte en fantastisk bok, och det är inte något jag skulle rekommendera till någon annan.
Visst är det spännande. Smaken är olika förvisso, men jag tror också att det handlar om tillfället då läsningen sker. Jag läser t.ex. bättre böcker då jag är utvilad. Just JR funkade dock inte ens under semestern.