En annan sida av terrorn

Det skrivs och talas mycket om terrorism i allmänhet och muslimska terrorister i synnerhet. Inte konstigt alls efter det fruktansvärda terrordådet i Paris att rädslan finns för terrordåd även här. I Göteborgs-Posten har det flera gånger rapporterat om de unga män som åkt till Syrien för att kriga på IS sida. De kallas extremister och jihadister. Med all rätt.

Men liksom mannen i Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder blir misstänkt för att han har ett utseende och ett ursprung som vi lätt förknippar med terrorism, finns den andra sidan även i Sverige. På fredag väntas en före detta elev hem igen, efter att ha stridit mot IS i sitt forna hemland. Sedan sommaren har han kämpat för demokrati och mot terrorism, men om honom och hans bröder skrivs inga tidningsartiklar. Vi har fullt upp med att vara rädda för terrorister, de som vi lärt oss är muslimer. Vi gör ingen skillnad mellan de som är för eller mot IS. Vi lyfter inte de som finns på den andra sidan.

Efter terrorattacken i Stockholm i december 2010 skrev Jonas Hassen Khemiri den krönika som var embryot till boken Jag ringer mina bröder. Hela krönikan är läsvärd, men jag fastnade speciellt för det här stycket som jag tycker sammanfattar den rädsla som kan ge oss tunnelseende. Den rädsla som kan få människor att glömma att ”dom andra” inte är en homogen grupp terrorister, utan många, många olika individer, varav några är extremister, men de flesta inte.

Jag ringer mina bröder och säger: Okej. Det finns ett krig. Det finns flera krig. Fast inte krig på sättet som dom påstår. Kriget handlar om våra hjärnor. Kriget handlar om vår rädsla. Och när rädslan sätter sig i oss förvandlas flygplan till missiler och väskor till bomber. Mobiltelefoner blir fjärrutlösare, barnmat blir sprängdeg. All flytande vätska är potentiellt explosiv. Alla svartskäggiga män är potentiella bombbärare. Alla blonda män är potentiella lasermän. Och när rädslan sätter sig i oss börjar vi frukta framtiden och längta tillbaka till i går. Vi börjar önska att man kunde vrida tillbaka klockan, det var så mycket bättre förr, när män var män och kvinnor kvinnor och ingen var homosexuell. När vi hade faxapparater i stället för internet och skampåle i stället för rättssystem. Med nostalgiska miner minns vi spettekakor och knätofsar, bysamhällen och spöstraff. Det var så mycket enklare då. När gränserna var tydliga och fienden hade ett (och bara ett) ansikte. Men alla är inte rädda. Vi vägrar låta oss skrämmas, vi går med stolta miner in i en framtid av uppluckrade gränser, med en fast vetskap om att inga klockor någonsin kan vridas tillbaka. Vi är inte rädda. Vi är inte rädda.

Jag planerar att läsa Jag ringer mina bröder med mina treor. Det är en bra bok och en aktuell sådan som alla borde läsa och diskutera. Vi är många som inte vill låta terrorn vinna, det märktes inte minst i Paris igår. Som Jan Guillou skriver är det mer demokrati, inte mindre som måste vara vapnet mot terror.

Jag hoppas få se min elev snart. Han som krigat mot terror, men som ändå kanske ses som en av ”dom”, de extrema. Han som står på andra sidan. Förra veckan fick jag veta att hans kusin dött. Kriget kom nära.