Ode till ett hus

Än finns några saker kvar, men snart lämnar vi dig helt. De knarrande golven, furumardrömmen till kök, alla möjliga och omöjliga ojämnheter. Vi byter också en fantastisk trädgård mot en lerhög. Inget mer häng på verandan, inga kvällar med en nästan bedövande tystnad.

I Fågelburen av Lisa Jewell är huset det som på många sätt definierar familjen Bird. Mamman växer till slut nästan fast. Bokstavligen. Jag har mer växt fast känslomässigt. Jag tänker på hur vi åkte dit när huset var nyköpt, men ännu inte vårt hem. När storebror O låg på en filt i köket och jollrade, medan vi fixade. Jag minns hans första, osäkra steg den första sommaren. Sedan kom lillebror. Koliknätter då vi vandrade runt. De senare mardrömsnätterna, då någon av grabbarna behövde se på Teletubbies för att bli lugna. Alltid Teletubbies.

Jag minns lillebror krypande på gräsmattan och hur han glatt smaskade på innehållet i sandlådan. Brorsan var inte heller nödbedd. Jag minns hur de satt i samma badbalja, innan vi hade badkar och hur de senare njöt av det nya badrummet. Skumbaden var många och det var många gånger jag var glad över den extra mattan vi använde som tätskikt, som skyddade mot läckor. Jag kommer att sakna badrummet och golvvärmen, där gör vi ett nedköp. Däremot kommer jag inte att sakna att ha tvättstuga och badrum kombinerat. Lyxen i en egen tvättstuga är obeskrivbar.

När huset nästan är tomt är det inget hem längre. Allt och alla som betyder något har flyttat. Vad är ett hus egentligen, mer än en del av en lång rad minnen att bära med sig. Nu fylls det av andras minnen och vi skapar nya i ett nytt hus. Det som snart är hemma.