Fanny har hittat på den vackra och poetiska titeln för veckans tema på Kulturkollo, där tisdagsutmaningen handlar om att berätta om tre böcker som passar in i temat.
När jag var yngre slukade allt som handlade om svältande, ensamma och utsatta barn. De kunde vara födda för länge sedan i Sverige och leva i en fattig familj, eller i nutid i samma fattiga miljö. Som den här boken som jag hittade i hyllan.
Men det är inte bara den unga Linda som går igång på elände. Här är mina tre böcker:
1. Dicey Tillerman är äldst av de syskon som Cynthia Voigt skrivit flera böcker om. Den första heter Den långa vägen hem och där lämnar barnens mamma dem i en bil. Mamman är utan tvekan en riktigt trasig människa och de fyra barnen spruckna själar. De tar sig en lång väg till sin mormor för att finna ett hem och det gör de till slut, för trots sin kantiga personlighet har deras mormor ett gott hjärta. Jag slukade alla Voigts böcker om de fyra syskonen från 80-talet.
2. James Frey fick ett genombrott med sin självbiografiska bok Tusen små bitar. Miljontals människor läste och greps av hans öde. Många var de som grät då hans flickvän dog i boken och, som vi trodde, i verkligheten. Nu visade det sig senare att Frey skarvat lite. Visst hade han levt ett hårt liv och visst hade det varit en del droger, men allt var inte sant. Fängelsevistelsen på tre månader var till exempel i själva verket två timmar långt. Det gör dock inte boken desto mindre gripande. Jag blev långt ifrån lika upprörd som Oprah Winfrey, som verkligen såg Frey som en svikare och skurk. Förlaget erbjöd dock pengarna tillbaka till de som ville. Och ja, visst är det bra att hålla sig till sanningen så långt det går om en ska skriva självbiorafiskt.
3. The Woman who walked into doors av Roddy Doyle är en nattsvart historia om Paula Spencer, som dricker för mycket och misshandlas av sin man. Det är Irland när det är som fattigast och ljuspunkterna är få. Sällan har misshandel och beroende skildrats så skitet och brutalt som i den här boken. Vi möter Paula Spencer i nuet, men får också veta mer om hennes liv och hur hon hamnade i ett destruktivt förhållande. Mannen Charlo är ett svin, om det råder ingen tvekan och Doyle lockas inte att beskriva några förmildrande omständigheter. Det är bra.
Tack för påminnelsen! Såg tv-serien till The Woman… och älskade den. Dags att läsa boken efter alla dessa år! Och se om serien.
Jag är ett stort fan av Roddy Doyle. Gillar verkligen hans sätt att skriva på dialekt. Den enda av hans böcker jag läst och inte tyckt speciellt mycket om är faktiskt Paddy Clarke Ha, ha, ha, som han fick Bookerpriset för. Filmatiseringarna av Doyles böcker har över lag varit av bra klass också.
Jag läste Paddy Clarke som ”ung” och älskade den, men jag minns ingenting så jag kanske borde göra en omläsning. Tusen små bitar berörde också mig och la inte heller någon energi på att beklaga sanningshalten. Den berörde oavsett om det var självupplevt eller inte.