Idag var det release av Erik Anderssons nya bok Indialänderna på Akademibokhandeln i Alingsås. Eftersom jag lyckats bli av med inte bara det ena (som gick sönder igår) utan också det andra halvljuset (som la av mellan Gråbo och Stenkullen) fick jag dra hem och byta till makens bil (utan fungerande vindrutetorkare) och gav mig något försenad iväg på en ganska så riskfylld bildfärd. Jag kom alltså sent (vilket inte är så ovanligt) och hann svära en del på vägen. Precis då Anderssons son (?) avslutade sitt tal och Erik Andersson skulle inleda, dundrade jag således in i butiken.
Själv har jag egentligen ingen relation alls till Andersson och hans litterära bravader, utan det var främst en piratdrottning som drog. Äntligen fick jag träffa piratdrottningen Alwilda, som jag känt så länge via sociala medier, men faktiskt aldrig träffat trots att hon bor bara några mil bort. Bibliotekskatten var också med och henne är det alltid trevligt att träffa.
Den korta presentationen av Indialänder och det korta avsnitt Erik Andersson läste gav mersmak. Att piratdrottningen intygade att boken är rolig och läsvärd gjorde sitt till självklart. Boken finns alltså i ett exemplar hemma hos mig as we speak och den är signerad. Och det är inte jag på bilden, utan en stjärnögd Alwilda.
indialänderna har enligt baksidestexten, fått sin titel från Frödings Jag ville, jag vore i Indialand (själv tänkte jag mest på I Indialand bak Himalayas rand, den där sången om trollkarlen som drack upp sig själv ni vet). Huvudpersonen Ingvar Fransson dör redan på första sidan, så det är ingen hemlighet, började Andersson sin presentation. Boken består av berättelser om Ingvar Fransson, från olika personer som kände honom. De som berättar känner honom inte så väl och avslöjar väldigt lite. Mycket får vi pussla ihop själva. Det framgår att han jobbat ett tag på Karamellpojkarna i Alingsås och ganska länge för Chalmers.
Erik Anderssons förra bok Den larmande hopens dal, handlar om Västergötland och de gränser som växte fram där, ofta ganska naturligt. Även i nya boken har gränser betydelse. Nu handlar det om gränser och nationalstater, hur de bildats och på vilka grunder. Gränser som ofta är konstruerade och därför skapar konflikter.
Politik, musik och geografi är teman i boken. Det låter som en intressant kombination. Musiken från länderna i öst var ingången, då det som väckte Erik Anderssons intresse för regionen var musik, men också mat. Det är dock ingen avhandling om centrala Asien som Andersson skrivit, utan en skönlitterär bok med många röster. Gränsen mellan fantasi och verklighet är flytande och Andersson avslöjar att t.ex. vissa av Indialänderna är påhittade.
Erik Andersson läser ett kapitel som börjar på en tidningsredaktion och sedan tar sig vidare. Några personer diskuterar Kazan och grodor, huruvida de låter eller inte. I Kazan är de tysta konstaterar någon, men inte alla sorter, på alla ställen. Det verkar vara en både absurd och rolig bok.
Jag blev också nyfiken på Anderssons två böcker om översättning och Översättarens anmärkningar om översättningsarbetet med Tolkiens Ringarnas herre väntar förhoppningsvis på mig på biblioteket imorgon.
Dag ut och dag in med dagarna i Dublin, om Anderssons översättningsarbete av James Joyces Ulysses, är också en förtjusande liten bok. Rekommenderar varmt.
Tack för tipset. Såg att den finns att låna som e-bok.
Och nu satt jag äntligen vid en dator så jag kan kommentera detta! (Min mobil fungerar ofta lite som om den vore från tidigt sjuttiotal, dvs inte alls.) Han som slutade prata när du kom var Daniel Sandström, förhållandevis ny litterär chef på Albert Bonniers förlag. 🙂 Så himla kul att du kom ändå och helt galet att vi inte har träffats tidigare! Ser fram emot att träffa både dig och Bibliotekskatten på många fler litterära event i Göteborgstrakten i framtiden! För sådana bevistar jag ju ändå ibland, även om bloggandet nog får betraktas som lagt i bokhyllan för tillfället.