Jag har ju presenterat min något spretiga läsning just nu och idag när jag skulle lämna in bilen och visste att jag skulle vänta där ett tag var det självklart att ta med en bok. Jag valde alltså mellan en bok av en Nobelpristagare, Ungdomsår av J M Coetzee, en svensk chick-lit, Babyrace av Katerina Janouch och en ungdomsfantasy Half a King av Joe Abercrombie. Den sistnämnda finns i min Kindle, så den kommer försvinna från det här resonemanget. Hade jag val den, hade det ens aldrig varit något att resonera kring.
Jag skulle alltså till en bilverkstad, ändå flög följande tanke genom huvudet:
”Bäst jag tar med mig Coetzee, det ser bättre ut att läsa den än Janouch.”
Jag är en snobb, omedvetet kanske, men ändå en snobb. Hur kan jag ens bry mig om vad någon skulle tänka om det jag läser? Kanske för att jag själv tittar på vad folk läser och kanske för att jag då ibland lägger in en värdering. Jag vill inte göra det, men jag gör det ändå. Jag borde inte göra det, då jag faktiskt läser alla möjliga och omöjliga böcker själv.
Men tillbaka till bokvalet. Hur ser andra på en person som läser Ungdomsår? En grå, sober framsida till en bok skriven av en fransk nobelpristagare? Hur skulle någon se på samma person som läser en kul och underhållande bok med en färgstark framsida, skriven av en svensk författare som fått ungefär hur många böcker som helst utgivna? Och om nu den där ungdomsfantasyn inte gömt sig i en neutral läsplatta, hur skulle någon se på samma person som läste en sådan? Eller för den delen en person som läser på en läsplatta?
Just läsplattor ger mig vibbar av att personen i fråga är en storläsare. Det kan ju vara så att många som ser ut att pilla med sina mobiler faktiskt läser, men det signalerar inte primärt läsning. En läsplatta dock, den används bara till läsning. Och fast jag inte vill det blir det så att jag tänker olika om personer beroende på vad hen läser. I just detta fallet hade jag blivit nyfiken på Janaouch bok, eftersom det är en bok jag vill läsa och lite nyfiken på att en tant läser fantasy, men helt neutral skulle jag inte vara till någon bok.
Hur är det med dig, läser du vad som helst på offentlig plats? Finns det böcker du gömmer hemma?
Kul funderingar. Och jag tror du har rätt, man funderar nog lite på vad man läser ute bland folk (möjligen med undantag för stranden då vilket skräp som helst riskerar slinka ner i väskan). Inte för att min läsning är snobbig, jag läser för att underhållas och svepas med och då går många prestigefyllda böcker som tex nobelpristagare bort tyvärr. Dessutom tycker jag också att storleken har betydelse här. Jag tenderar nog att hellre ha med mig lite tunnare böcker och tjockisarna hemma.
Tunnare böcker är bättre att ta med sig, det är därför jag föredrar att läsa tegelstenar på eboksläsaren. Till mina pocketböcker har jag ett pocketfodral, så då kan jag också dölja eventuell skit. 😉
Nej, jag gömmer inget hemma. En gång tog jag med 50 shades till mitt förra jobb och lite underlig stämning blev det när den manliga chefen avslöjade att han också höll på att läsa den. Så ja, kanske tänker jag mig för om jag tar med en liknande bok någonstans någon mer gång.
Men lite kul ändå att prata böcker med sin chef, men kanske hellre någon annan. 😉
Det händer ganska ofta att jag läser barnböcker när jag sitter bland andra människor. Jag kanske ska ha läst dem inför något stundande bokprat på jobbet eller så, och så blir det en stund över när dottern övar fiol eller vad det kan vara. Då känns det nästan som att jag skulle vilja sätta på mig en liten skylt där det står att ”jag är barnbibliotekarie och läser för jobbets skull”. Jo, för många vuxna är det som själva sitter och läser en bok för åttaåringar – utan att ha någon åttaåring i närheten?
Precis, lite så känner jag också om jag läser en bok för barn och ibland t.o.m. ungdomsböcker. Så himla dumt egentligen.