Jag hade stora förväntningar på We are all completely beside ourselves, trots att jag inte visste alls vad den handlar om. Det tar också lite tid innan det blir helt klart, men även vägen dit är fantastisk. Karen Joy Fowler har skrivit en mycket annorlunda syskonskildring, där den syster som är kvar berättar om den syster som försvunnit och brodern hon inte sett på mycket länge. Systern Fern försvann då huvudpersonen Rosemary var fem år, men fortfarande, första året på college är saknaden stor. Hon minns sin syster, men inte alls på samma sätt som storebrodern Lowell gör, men hon minns känslan av att växa upp nära henne. Rosemary talar aldrig om sin syster, men nu är det dags och hon börjar i mitten av historien, på college.
We are all completely beside ourselves återfanns på Man Booker Prizes korta lista 2014 och det är en utmärkelse den är väl värd. Jag var ganska överraskad ska jag erkänna, då jag tidigare försökt läsa Fowlers The Jane Austen Bookclub och gett upp då den var på tok för pratig. Även We are all completely beside ourselves är mångordig och ibland på gränsen till svulstig, men det funkar tack vare att huvudpersonen är beskriven så och en historia hon berättar inte kan skrivas på något annat sätt. Jag älskar inte heller slutet lika mycket som jag tycker om mitten och början, men det är en logisk avslutning och jag köper den trots allt.
I april ger Lavender Lit ut boken med titeln Vi är alla helt utom oss och med ett helt fantastiskt omslag. Läs den då om inte förr.
Tillagd till min lista. Gillar pratighet.
Har också nyss läst den och gillade verkligen!
Så himla fin och så svår att skriva om. Att avslöja för mycket vore att förstöra läsningen för andra.