Mina teatertreor har haft sina slutproduktioner den här veckan och vad roligt det har varit att få se dem. Speciellt de elever som annars inte tar plats, men växer på scen, men också de andra. De är så bra.
Bäst var kanske Rasmus Lindbergs Den som lever får dö om tre personer vid livets slut och en kvinna som arbetar på hemtjänsten. Kvinnan börjar bli senil, männen är bröder och har båda älskat henne. Fantastiskt manus och lika fantastiska skådespelarprestationer. Jag grät en skvätt i slutet.
Även Flyktbilen av Anders Duus, om två gånger Bonnie och Clyde var riktigt gripande. Nutidens Clyde heter egentligen Robin och har inga vänner. Han träffar nyinflyttade Bonnie och de finner varandra.
Jag gillade också monologen baserad på Jonas Karlssons novell Karin, med titeln Krister. Annars är det svårt med monologer, det ställer oerhörda krav på skådespelaren. Ännu en elev vågade sig på att stå ensam på scen och framförde då texter av Martina Haag.
En grupp hade skrivit en stor del av manuset själva och döpt sitt verk till Öppen repetition för: ”Den röda gråskalan”, med scener från pjäser som Picknick på slagfältet. Vi får följa tre skådespelare som repeterar inför en föreställning och deras konflikter. Mycket rolig.
Det är spännande att arbeta med elever som är så kreativa som elever på estetiska programmet är. Svårigheten är dock att kärnämnen inte alltid står i fokus och sällan har högsta prioritet. Nu är det dock full fart framåt med Svenska 3 som gäller.