Tredje delen av Sofia Nordins dystopiska serie, om ett postapokalypiskt samhälle efter febern, heter Som om jag vore fantastisk och handlar om Ellas och Noras jakt på andra överlevare. I förra boken Spring så fort du kan, hörde de radiosignaler och sändningar som antydde att de finns i Umeå och de bestämmer sig för att lämna gården och bege sig dit.
Konstigt nog känns denna den tredje boken kortare än de andra, trots att den är precis lika tjock. Vi följer Ella och Nora under en kort, men intensiv period, då de försöker ta sig med bil till Umeå. Det är inte alls så lätt som de tänkt sig och Nordin skapar en rad hinder på vägen.
När jag läste förra boken om Hedvig, Ella och de andra, kritiserade jag den för att vara mer som vilken ungdomsbok som helst än seriens första bok. Den tredje delen ger åter utrymme för funderingar kring överlevnad, men kärleken får självklart ta stor plats den också. Och visst är det skönt att det går att vara en ganska normal tonåring även då nästan hela mänskligheten utplånats. Balansen är bättre och jag gillar Som om jag vore fantastisk mycket. Fortfarande är tempot ganska lågt, men det finns ändå ett driv i berättelsen som gör att det inte går att sluta läsa.
Lite tråkigt är det att resan går långsamt och att vi får vänta ännu en tid på att få svaret på vad som egentligen hänt och varför vissa klarat sig. Kanske får vi aldrig veta, men en fjärde del måste det vara. Om slutet i Spring så fort du kan bäddade för en fortsättning är avslutningen i Som om jag vore fantastisk knappt ens ett avslut. Skriv så fort du kan nu kära Sofia Nordin och gärna en tjockare bok nästa gång. Och du, jag vill veta hur det går för Hendig, Malte och Ante. Ta oss tillbaka dit är du snäll.
Eleverna på Introduktionsprogrammen samläser En sekund i taget just nu och den är populär. Det är en bra bok att läsa och samtala kring.
Kommentarer är stängda.