Varför tillåter vi hatet?

Det är snart två år sedan Maria Sveland släppte sin bok Hatet, där hon tydligt visade hur hatet drabbar henne och andra kvinnor och hur främlingsfientlighet och kvinnohat går hand i hand. Visst diskuterar vi frågan, men ingenting händer. Igår skrev Alexandra Pascalidou ett inlägg på sin blogg med titeln Sparka svartskallen, där hon berättar om den vardag fylld av hat som hon lever i, eller försöker överleva i. Nu överväger hon att sluta som programledare för Ring P1, eller överväger är en underdrift, faktum är att det är glasklart efter att ha läst inlägget, att hon måste ta ett steg tillbaka för att överleva. Hon tvingas ta ett steg tillbaka för att hatare hatar i yttrandefrihetens namn och vi andra står bredvid och försvarar deras rätt att göra det.

Yttrandefrihet är grunden i ett demokratiskt samhälle. Men är det en demokratisk rättighet att skrämma andra till tystnad? Är det en demokratisk rättighet håna, hota och hata de som inte tycker som du? Är det en demokratisk rättighet att kalla någon svartskalle?

Det går inte en dag utan att jag undrar var det här landet är på väg. När alla kan uttrycka sina åsikter, även anonymt, i sociala medier, är hatet större än någonsin. En anledning till att jag har så svårt att acceptera en normalisering av Sverigedemokraterna är att de och deras svans står för en stor del av det hat och de hot som många människor får utstå. Tomas Björklund, projektledare för Ring P1, bekräftar att tonen mot Pascalidou kan bli väldigt hård och att det kan ha att göra med att hon är kvinna och av annan etnisk bakgrun. Det är dock så att alla programledare få stå ut med hat och hot i perioder. Är det verkligen något som ska anses vara normalläge i Sverige 2015? Jag tycker att det är sorgligt. Att ha olika åsikter och att debattera dem är en sak, men de som skickar liknande mail som de Pascalidou fått debatterar inte, de lyssnar inte och jag tvivlar på att de någonsin kommer att ändra sig.

Jag håller helt med Malin Ullgren som i DN beskriver Sverige som ett samhälle där hatet sätter agendan.

Så här skriver hon:

Det går inte längre att säga att det finns en grupp medborgare vars invandringsfientliga åsikter ”förtigs”, ”inte släpps fram”. Deras åsikter fyller redaktionernas mejlkorgar dagligen. Skulle detta passera obemärkt, utan effekt på själva journalistiken? Naturligtvis inte. I stället har bilden etablerats: det finns ett abstrakt ”folk” där ute någonstans, vars åsikter ”måste tas på allvar”. Även om detta folk lika gärna kan vara en organiserad och orkestrerad mejlbombning från en och samma högerextrema lilla grupp. Lik förbannat: bilden etableras. ”Folket” har talat.

Men nej, denna hatande grupp representerar inte folket, inte mitt folk. Det talas om att det inte är tillåtet att säga vad som helst i Sverige idag och jag håller med. Men det är inte hatarna, eller förlåt, de invandrarskeptiska och värdekonservativa, som inte tillåts ha sina åsikter. Utan de som de i bästa fall kallar ”pk-maffian”, eller i andra fall fittor, horor, babbar, blattar eller annat ord i det begränsade vokabulär de här.

Är det verkligen den yttrandefrihet vi vill försvara? Är det en yttrandefrihet som representerar ett demokratiskt samhälle? Mitt svar är nej. Vi måste hitta andra sätt att skapa vettiga samtal och debatter, utan hat.