På många sätt var jag lyckligt omedveten om de olika förutsättningarna för män och kvinnor när jag växte upp. Fokus låg mer på orättvisor i världen gällande fattiga och rika. Det måste varit när jag började gymnasiet som jag började fundera mer aktivt, men det tog många år till innan jag verkligen såg jämställdhet, eller bristen på densamma, utifrån strukturer, inte bara utifrån mig själv.
Det finns flera texter som påverkat mig, Det andra könet av Simone de Beauvoir är en (för den som inte orkar läsa hela tegelstenen rekommenderar jag förordet), Flickan och skulden av Katarina Wennstam en annan, men mest har Yvonne Hirdman påverkat mig och min syn på samhället. Med sin teori om genussystemet och de olika sfärerna för kvinnor och män, gav hon mig en förklaringsmodell för att förstå det jag tidigare bara irriterat mig på.
För mig handlar feminism och jämställdhetsarbete inte om att skapa skuld. Det blir liksom inte bättre för någon. Det går inte heller att tala om jämställdhet, utan att också tala om hbtq, eller diskriminering av andra anledningar. Men vi måste alla förhålla oss till att maktförhållandet i samhället behöver förändras. Visserligen har det hänt en hel del de senaste 150 åren. Det är inte längre bara rika, vita, män som har makt, men de befinner sig ändå i de positioner, eller i de sfärer, där makten finns.
Yvonne Hirdman är för mig en stor förebild, då hon kombinerar starka känslor med ett vetenskapligt språk. Det är bra med teorier som ger oss förklaringsmodeller, då de gör att det också blir lättare att se vad som behöver förändras. Hirdman har anklagats för att vara determinist, men jag ser det inte så. Bara för att vi vet hur strukturerna ser ut behöver vi inte bli offer för dem.
I gårdagens DN fanns en ganska hård och bitter artikel om Yvonne Hirdman, där hon bland annat talar om den underordnades tendens att känna skam:
Människor som är underordnade och som känner skam för att de är underordnade blir sällan generösa och storsinta. Sanningen är väldigt sorglig. Jag är inte biologist men till och med kroppen formas av miljön; det innebär att kvinnors synapser i hjärnan inte har fått röra sig lika fritt och vilt. Det är som lindade flickfötter som senare inte kan springa.
Jag märker mer och mer att människor anser att feminismen endast kan innefatta de som 
har tolkningsföreträde, det vill säga de som är kvinnor och därmed förtryckta. Jag kan förstå tanken, men tycker att det är synd att feminister begränsar feminismen. Då finns risken att det vi kan förändra också begränsas. Att vi inte talar om de strukturer som gör att flickor begränsas eller att vi har fullt upp med att leta syndabockar, snarare än att förändra samhället.
Mitt bidrag till Kulturkollos bloggstafett om kvinnor på Internationella Kvinnodagen ägnas åt Yvonne Hirdman, för att jag vill lyfta en människa som drivs av en vilja att förstå. Det är min drivkraft också, att förstå för att kunna förändra och inte bara skuldbelägga.
Jag är ingen agitator utan drivs bara av att förstå, av att verkligen förstå hur förtryck fungerar. Varför är vi alla fångade i patriarkatet som i ett grekiskt ödesdrama?
Foto: Helene Ringberg
Skulle vilja läsa hennes nya, det är en kvinna att beundra.
Mycket nyfiken på boken, trots att jag med en dåres envishet hävdar att jag inte gillar självbiografier.
Läste just ut ”Medan jag var ung” igår, boken (mycket läsvärd) som föranledde intervjun i DN. Samma dag, i samma tidning, hade Lena Andersson en text om vår tids utseendefixering som sedan slets i stycken av yngre twitterfeminister. Yvonne Hirdman fick en släng av sleven i förbifarten för sitt uttalande om ”Madonna-feminister”. Den skiljelinjen, mellan andra, tredje eller fjärde vågens feminister (eller hur man nu numrerar vågorna) är svåröverbryggbar, tror jag. Som mer traditionell feminist är jag helt med på Hirdmans variant, men förstår ingenting av de postmoderna genusanalyserna. Jag blir livrädd för tonläget hos den där klicken på twitter, det finns ingen plats för sådana som mig (eller Lena Andersson) i deras världsbild. Jag tror att den där akademiska, identitetspolitiska feminismen riskerar att bli en mycket trång klubb, en förvirrande spegelsal. Och vad har man vunnit då?
Jag kan förstå upprördheten över Anderssons krönika, men tycker att det är synd att vi fastnar i utseende, när det finns så mycket annat som feminism måste innefatta. Det blir mer och mer tal om tolkningsföreträde och att bara vissa har rätt att uttala sig i frågor som gäller feminism. För mig är det fel väg att gå. Jag håller mig till vänster i politiken, men vill inte att feminism bara blir en marginaliserad vänsterfråga för några få godkända. Då får vi vänta väldigt länge på ett samhälle är män och kvinnor har möjlighet att leva det liv de vill.
Jag tycker också om Hirdman. Och skulle vilja ha svar på hennes fråga, vad det kommer sig att vi är fångar.
Svaret är lika intressant som frågan och det strukturella behöver stå i fokus. Inte så mycket att alla som definierar sig som män automatiskt exkluderas från kampen för jämställdhet dock.
En stark kvinna som fått kämpa för sin plats bland männen.
Absolut och dessutom hör hon bra ihop med ditt inlägg!
Jag vaknade också sent, men för mig var det nog Susan Faludis bok som var den första. Yvonne Hirdman måste jag tråkigt nog säga att jag inte ens kände till.
Det är en teoretisk dam som jag stötte på under universitetstiden. Inte live tyvärr, då hon lämnade Göteborgs Universitet lagom till jag tog mig dit. Jag har å andra sidan, pinsamt nog, inte läst något av Faludi.
Får nog ta och lägga till henne på läslistan 🙂
Hon har skrivit en sammanställning av jämställdhetspolitik i Sverige som är riktigt intressant. Annars är Den röda grevinnan bra.
alldeles rätt att uppmärksamma Yvonne Hirdman på internationella kvinnodagen! lång kö på biblioteket på hennes självbiografi! kul!
Som sagt få självbiografiska böcker som intresserar mig, men den här vill jag absolut läsa.
Tack – det var intressant och tänkvärd läsning! 🙂
Intressant inlägg. Tackar!
Så många intressanta kvinnor det finns att upptäcka! Jag har inte läst något av Hirdman.