Idag är det Internationella Kvinnodagen, den dag på året då media problematiserar kvinnors situation i Sverige och världen. Missförstå mig rätt, det är bra att det görs, men det borde göras mer och oftare. Som Sarah Britz skriver i dagens GP:
Men jag vill slå fast – kvinnohat och våld mot kvinnor är ingen kvinnofråga. Det är en brännande samhällsfråga, aktuell 365 dagar om året, som involverar alla som anser sig ha rätten att leva i ett demokratiskt samhälle.
Det är så lätt att tänka att vi ändå har det bra i Sverige. Att vi kommit så långt att vi inte behöver prata om jämställdhet. Men hatet, hatet blir inte mindre, snarare grövre då den bittre hataren så lätt kan slänga ut något via sin dator eller telefon. Hatet som nästan knäcker vissa kvinnor, som gjort misstaget att tala om bristen på jämställdhet och jämlikhet som ett problem. Alexandra Pascalidou är en av dem, men då hon är en synnerligen modig människa låter hon sig inte knäckas. Tack vare modiga kvinnor som Alexandra Pascalidou finns det hopp om världen. Och kampen är som Sara Britz skriver allas. Därför ger också dessa afghanska män kvinnor hopp. Vi får inte förenkla det till att alla män är förtryckare och alla kvinnor offer, men vara medvetna om att det finns samhällsstrukturer som gör att detta maktförhållande är allt för vanligt.
Även Birgitta Ohlsson skriver om kvinnors situation idag och då om den ekonomiska förutsättningen som krävs för att uppnå jämställdhet och jämlikhet. Jag har svårt att se hur vägen dit ska gå via RUT, men frågan är större än partipolitik, eller borde vara det. En inkomst gör att kvinnor kan lämna en situation som förtryckt. Det är inte det enda som krävs, men inkomst är en förutsättning för att kunna styra sitt liv. Jag tänker på Maj, huvudpersonen i Kristina Sandbergs trilogi, som placerades i ett liv hon inte önskat.
Jag läser också kommentarerna till Ohlssons text och det är som vanligt kommentarerna som gör mig gråtfärdig. Vems fel är det att kvinnor inte har en lön att leva på? Självklart deras eget. De får väl välja bort barn, man och vissa jobb om de nu tycker att dessa saker är fällor. Hur enkelspårigt är inte ett sådant resonemang? Poängen är möjligen att det ofta talas om kvinnofällor, men sällan om mansfällor. För visst är dagens ojämställda samhälle på många sätt en fälla även för män.
Vi lever i ett av världens mest jämställda män hävdar många. Ändå har vi lång väg att gå innan män och kvinnor värderas lika högt. Läs bara denna artikel om hur svenska politiker blir bemötta.