Vi var skapta för lycka

Serge borde vara lycklig. Han har på ytan allt. Någonstans skaver det ändå och lyckan fattas honom. Den borde komma i form av ung, vacker fru och fina barn, men istället dyker den upp i form av en egensinnig pianostämmare.

Jag har svårt att läsa om otrohet. Det blir ofta så slaskigt och smutsigt, trots att beskrivningen av den kan vara glättig på ytan. Men Vèronique Olmis beskrivning saknar all falskhet och gör inget anspråk på att vara varken rätt eller fel. Vi var skapta för lycka beskriver en kärlek som är oundviklig, inte för att den är bättre än någon annan eller ens vackrare. Den är dock nödvändig och omöjlig att bortse från.

En amerikansk bok på samma tema hade troligtvis fokuserat på den fysiska kärleken och trots att den finns med i denna mycket franska bok är det den mentala kärleken som står i centrum. Visst funderar Serge över hur en objektivt sett mindre vacker kvinna än den unga, vackra fru han har, kan väcka sådana känslor i honom, men det är inte det viktigaste. Jag måste dock erkänna att det irriterar mig en aning. Hade det varit bättre att bli kär i någon som är ung och vacker, än Suzanne, som är äldre och därmed märkt av livet?

Oavsett så tycker jag om denna lågmälda kärlekshistoria och jag är glad över att Serge funderar över sin situation. Att det inte görs så enkelt som det kunde ha gjorts. Men nu är det här en fransk roman, inte en film från Hollywood. Det är jag tacksam för.

Avslutningsvis måste jag nämna omslaget. Det otroligt vackra omslaget. Där har du verkligen lyckats Magnus Peterson! Det här är något av det finaste jag sett. Fantastiskt.

Det här är inlägg 15/100 i utmaningen #blogg100