Om chick-lit och chick-flick

Veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo handlar om chick-lit och chick-flick, alltså böcker och filmer som ofta fokuserar på förhållanden och i första hand sägs vända sig till kvinnor. (Jag vet inte riktigt vem som ska avslöja detta för min man, som troligen har sett Notting Hill 30 gånger)

Veckans ciceron Lotta vill att vi svarar på två frågor, så då gör jag väl det.

1. Vilken är din bästa chick-flick?

Om maken har sett Notting Hill 30 gånger, så har jag sett Fyra bröllop och en begravning minst lika många. En perfekt castad film in i minsta lilla biroll och trots att slutscenen, där smöret flyter och regnet beter sig märkligt (huvudpersonerna blir blöta på en sekund och i filmens sämsta replik säger sig en av dem inte alls märka att det regnar) är det en så helt underbart, fantastisk film att jag faktiskt tror att jag måste se om den igen. Just precis nu. Eller inte nu, för först ska jag jobba, men ikväll kanske.

”Back to Angus and those sheep …”, en sådan replik räcker, men under de fyra bröllopen och den överjävulskt sorgliga, men vackra, begravningen, uttalas så många fantastiska repliker att den som inte skrivit manuset borde ligga sömnlös.

Jag brukar visa anslaget till filmen då jag har filmkurs med eleverna och de får diskutera karaktärernas utseende, beteende, relationer och en massa annat, som de självklart har åsikter om, trots att i princip inga repliker har uttalats. Bara en lång radda fuck.

2. Vilken chick-lit tror du skulle bli en alldeles fantastisk chick-flick?

Hm, det är svårt. Egentligen blir jag alltid orolig när en favoritbok ska bli film, då det sällan blir speciellt bra. Undantaget i genren är väl Bridget Jones Dagbok, som funkar utmärkt. Jag skulle gärna se en filmatisering av The Last Letter from Your lover, men den skulle vara förbannat sorglig. Charmigare och trevligare skulle nog While we were watching Downton Abbey bli. Inte världens bästa bok, men den skulle kunna bli en hur bra film som helst. En begränsad miljö i ett hus, trevligt tema med känd tv-serie och faktiskt en del minnesvärda karaktärer. Fixa ett gäng charmiga, brittiska skådisar och kör.

PS. Jag håller med Lotta om att vi inte behöver kalla den här sortens filmer för annat än ”riktig film” DS.