Foto: Yanan Li
Egentligen är det inte oväntat. Inte oväntat alls. Tomas Tranströmer dog idag 27 mars 2015 och han blev 83 år gammal. I många år hängde journalister i hans trappuppgång för att förhoppningsvis vara på rätt plats när det årets nobelpristagare avslöjades. Jag hörde en intervju med Tranströmer, eller snarare med hans fru, då hon fick vara hans röst de sista åren. De berättade att de ibland bjöd in journalister som åkt långt på fika, så att de inte åkt helt i onödan. Så kom då den dagen då de var på rätt plats, året var 2011 och Peter Englund hade just avslöjat att Nobelpriset i Litteratur tilldelats den svenska poeten Tomas Tranströmer.
Jag satt och tittade på avslöjandet på datorn. I klassrummet satt eleverna och jobbade, men få av dem var intresserade av vad som skedde i Stockholm just nu. Desto mer nyfikna och kanske framför allt överraskade. Jag började nämligen gråta. Av glädje självklart, då Tranströmer så länge varit en stor favorit. När jag försökte förklara varför jag var så glad, tror jag inte riktigt att de förstod hur jag kunde reagera så starkt, men någonstans blev de kanske varse om hur mycket litteratur kan påverka.
Jag upptäckte Tomas Tranströmer genom en annan poet, nämligen Gunnar D Hansson, som jag hade som lärare då jag läste Litteraturvetenskap på Göteborgs Universitet för snart tjugo år sedan. Vi lyssnade på en knastrig lp-skiva med Tranströmers inläsning av den fantastiska Östersjöar. Sedan dess har jag ofta återkommit till hans dikter. Nu finns bara dikterna kvar, inte poeten. Det är en sorgens dag.
Läs gärna mina andra inlägg om giganten Tomas Tranströmer.