Min generation

Jag föddes 1974 strax efter att ABBA vann Eurovision i Brighton med Waterloo. Samma år som två svenska författare, Harry Martinsson och Eyvind Johnson, tilldelades Nobelpriset i Litteratur och Gunnar Myrdahl faktiskt delade priset i Ekonomi med Friedrich August von Hayek. 1974 var också året då Ingemar Stenmark vann sin första världscupstävling och Björn Borg Franska öppna.

Jag växte upp i ett Sverige som var tryggt. Där allt stannade då Ingemar Stenmark åkte skidor och vi sjöng Idas sommarvisa på skolavslutningen. På mina gummistövlar satt en glad sol som sa nej tack till kärnkraft. Mamma hade satt dit det och pappa var rätt sur. Jag var rädd för kärnvapenkrig, läste om fattiga i Reagans USA och förstod att alla inte hade det så bra som jag. På köksbordet stod Lutherhjälpens pappersbössa och vi skänkte kläder och leksaker till de fattiga barnen i Polen. Min syster gav till och med bort sina nappar.

1986 förvandlades vår trygga värld då Olof Palme mördades. Jag minns fortfarande hur chockade alla var. På minnesstunden i skolan läste jag och en klasskompis ett brev vår klass fått från Palme. Ett brev där vi önskade att han kunde ta bort alla kärnvapen och skapa fred i världen. Vi var naiva och han vänlig.

Kulturkollos tisdagsutmaning denna vecka handlar om generationer och dess kulturella kontext. Frågorna är många, som till exempel vad som egentligen definierar en generation.

– Berätta om en bok, film, musik och/eller TV-serie som definierar din generation, d.v.s. en bok, film, musik och/eller TV-serie som påverkat din generation fundamentalt (stort ord p.g.a. dramatiken, men du kanske kan komma på något som påverkade, i alla fall lite).

Vad har påverkat mig och andra som föddes i mitten av 70-talet? Många brukar tala om att vi var generationen som skrämdes av Staffan Westerberg, men jag måste säga att Vilse i pannkakan lämnat mig tämligen oberörd, men att jag älskade Lillstrumpan och Syster.

Andra barnprogram som däremot påverkade mig var klassikern Fem myror är fler än fyra elefanter och faktiskt också Clownen Manne. Magnus, Brasse och Eva har troligen påverkat de flesta och många med mig lärde sig säkert läsa med hjälp av dem. Manne gjorde egentligen främst att jag insåg att det finns människor som använder teckenspråk och det är inget konstigt. Men om något påverkat oss fundamentalt (stort ord) är det troligen Fem myror …

Jag tror också att många med mig satt bänkade framför Dallas, serien som jag missade de första säsongerna av, då mina föräldrar tyckte jag var för liten, men sedan fick se varje fredag samtidigt som vi åt middag framför tv:n (något vi ALDRIG skulle göra annars) och jag och syrran fick dela en 33 cl läskflaska. Det var på den tiden då föräldrarna styrde över vad som visades på tv, vilket gjorde att jag missade alla spännande program för att pappa skulle se nyheter halv åtta OCH nio. Det fanns två kanaler och en liten pil blinkade i ena hörnet då det började ett program på den andra kanalen, så att man slapp vandra fram till tv-apparaten och byta kanal i onödan.

När vi blev äldre var det Beverly Hills och Twin Peaks som sågs, älskades och definitivt påverkade i alla fall mig. Jag minns att jag och pappa såg Twin Peaks tillsammans och det var riktigt mysigt. Beverly Hills fick vi slåss för att se, då den tillhörde de program som krockade med nyheterna.

När jag var tio år vann Herrey’s melodifestivalen och det var stort. Fundamentalt. Samma år släppte Allphaville Forever Young och jag upptäckte Depeche Mode. 1984 var ett stort år. Tidningen Okej var viktig och i  mitten av 80-talet var det inte alls konstigt med nakna bröst på framsidan, oftas var det Samantha Foxs tuttar, men andra kunde också platsa. Det var rätt okomplicerat konstigt nog.

Runt 1990 fick vi MTV och det påverkade något vansinnigt. Nu slapp jag spela in videos på VHS och en helt ny värld öppnade sig. Jag minns fortfarande hur jag en period gick hem på lunchrasterna och väntade på att få se The Cures Pictures of you och hur jag nästan grät av glädje när jag äntligen fick göra det. Annars var New Kids on the Block och den första vågen av pojkband populära, musik jag knappast skulle lyssna på idag.

Böcker då? Jag blev påverkad av politiskt korrekta böcker som Måns och Mari från vår till vinter, där demonstrationer på första maj var en självklarhet. Nu har vår familj aldrig demonstrerat förvisso, men jag lärde mig ändå att det var en viktig dag. Mina barn har också tyckt om boken, men ingen av dem har läst den varje dag, som jag gjorde. Du kan lyssna på en fin uppläsning här.

Min generation har ingen Harry Potter, så vilka var böckerna som formade oss? Jag tänker tillbaka till min skoltid och funderar över vilka böcker ”alla” läste, men kommer inte riktigt på några klockrena titlar. Viveca Lärn kom med sin serie om Mimmi, som inleds med Monstret i skåpet och den läste många, men fundamental? Knappast.

Möjligen skulle Sidney Sheldons På andra sidan midnatt och Jean M Auels serie som inleds med Grottbjörnens folk kunna platsa. Speciellt serien om Ayla, som jag rodnade mig igenom. Tror ärligt talat att jag fortfarande skulle rodna. Jag gick på vuxenböckerna rätt tidigt. Böcker för unga vuxna fanns inte på samma sätt då som nu.

Filmer från min uppväxt som jag minns och fortfarande uppskattar är till exempel Dirty Dancing, där Patrick Swayze tog mig och många andra med storm. Jag hade sett honom i Nord och Syd också, men då föredrog jag nordstataren George Hazard, spelad av James Read. John Hughes filmer måste också nämnas och mest älskade jag The Breakfast Club.

Och så senare, på en indiebiograf i Brighton, på rökläktaren, såg jag Reservoir dogs och upptäckte Quentin Tarantino. Den obehagliga tortyrscenen, där Michael Madsen skär av ett öra dansandes till Stuck in the middle with you är en klassiker, tillsammans med den i Pulp Fiction självklart. Quentin Tarantino har dessutom en biroll i en av de bästa filmer jag sett, Sleep with me, där han på en fest förklarar varför en annan av min generations klassiker, Top Gun, är en film om homosexualitet. Michael Madsen har en roll i en annan, nämligen fantastiska Thelma & Louise.

– Berätta om en bok, film, musik och/eller TV-serie som skildrar din generation på ett slående sätt, d.v.s. en bok, film, musik och/eller TV-serie som på ett trovärdigt sätt berättar historien om din generation.

Marcus Birro beskriver mitt 90-tals Göteborg i sin Att leva och dö som Joe Strummer. Jag tog studenten 1993 och de år jag gick ut som mest var det Kompaniet och Magasinet som gällde, förutom Kårens humanistpubar på torsdagar. På tisdagar var det pedagogpub, men då var det alldeles för mycket blusar och pärlhalsband för att jag skulle trivas. Jag ville ha indie, mycket Blur, Oasis och Pulp, kanske lite Broder Daniel. Brorsorna Birro stod ofta i ett hörn på Kompaniet, de udda poeterna som alla kände till, men få kände. Även i Valle Wigers God natt, oktober, hänger huvudpersonen på Kompaniet och det är riktigt kul att läsa om den värld jag upplevde, kanske lite från sidan, men samtidigt mitt i.

Egentligen är karaktärerna i This Life lite för gamla och dessutom knarkar och dricker de lite för mycket för att jag ska kunna känna igen mig, men visst handlar det ändå om min generation. Så även The secret life of us, som jag absolut älskade.

Och musiken? Håkan Hellström så klart. Vi är årsbarn och även han sågs ofta på Kompaniet och Magasinet. Självklart. Kanske var den store poeten Marcus Birro?