Lihammer följer upp succén

Anna Lihammer tilldelades Deckarakademiens pris för bästa deckardebut med Medan mörkret faller, en av de absolut bästa deckare jag läst på länge. Lihammer tar oss med till 30-talets Sverige, där nazismen för allt större fäste och den som kritiserar Tyskland inte stå högt i kurs.

I nya boken Än skyddar natten får vi återse poliskommissarie Carl Hell och hans kollega polissyster Maria Gustavsson, liksom riksdagsmannen och författaren Henrik Meuler och hans hustru Else, samt läkaren Astrid Wik. Denna lilla grupp människor finns alla med mer eller mindre centralt i utredningen och jag tycker om Lihammers grepp att låta fler personer återkomma, inte bara de viktigaste poliserna. Lite som Elizabeth George eller kanske Maria Lang. Det tar ett tag innan jag minns dem alla, men nu tror jag att de sitter och jag hoppas på fler böcker i serien. Gärna mycket snart.

Det som gör Lihammers böcker så speciella är att de är historiska, men ändå så aktuella. Under läsningen är det plågsamt tydligt hur många paralleller som finns med vår samtid. I Än skyddar natten har Nürnberglagarna just införts och Sverige vet ännu inte hur vi ska förhålla oss till dem. Klart är i alla fall att många anser judar vara lika fruktansvärda som lagarna antyder. I centrum av historien står bröderna Erich och Alexander Berg, som är kusiner till Else. De har vuxit upp tillsammans, men befinner sig nu på helt olika platser. Både bildligt och bokstavligt.

Fallet som Hell och Gustavsson ska lösa inledningsvis är ett mord på en tysk journalist, vid en känd hällristning. Mordet ska få högsta prioritet, kräver tyska tjänstemän, men Hell går som vanligt sin egen väg. Mordet är bara en liten del i en mycket större härva och vi tas med till platser vi inte vill se och vår läsa historier vi inte vill höra. Natten må skydda, men mörkret är många gånger ogenomträngligt.

Anna Lihammer är något så ovanligt som en unik och egensinnig deckarförfattare. Hennes böcker liknar inga andra. Jag läser med stor behållning och med ett högt tempo. Möjligen går det lite snabbt mot slutet och jag hade gärna fått fler tydliga motiv, men det är småsaker. I det stora hela är Än skyddar natten nämligen helt briljant.