Robert Mapplethorpe (1946-1989) har just nu en stor utställning i Helsingfors och den blev en av söndagens aktiviteter.
Jag såg utställningen av Mapplethorpes verk på Fotografiska 2011, men ville inte missa chansen att uppleva dem igen på Kiasma. En fin utställning som inleddes med en tidsaxel över hans liv, där bland andra Patti Smith, Sam Wagstaff och Andy Warhol var centrala.
Citatet ”I want to see something I’ve never seen before” inleder utställningen i det första rummet med bland annat
självporträtt och studier av människor blandade med statyer. Kontrasten mellan det ljusa och det mörka, mellan det verkliga och det konstgjorda. Jag älskar fotot av
Ken Moody och Robert Sherman. I vissa bilder, som ”Sleeping Cupido” och
”The Sluggard”, är det nästan svårt att avgöra om det en person eller staty. Studierna av kroppar är väldigt vackra. De förmedlar ett lugn. Serien ”Ahitto” är väldigt vacker. I ännu ett citat på väggen jämför han fotografi och skulpturer och menar att han troligen varit skulptör om han levt för ett- eller tvåhundra år sedan.
Så följer porträtten av t.ex. Patrice Calmette, Edmund White, Sam Wagstaff, Yoko Ono, Andy Warhol,
Deborah Harry, Truman Capote och Iggy Pop bland många andra. Egensinnade porträtt och unika bilder. Inga ”vanliga” kändisbilder där ytan är viktigast. Vissa poserar nästan nakna, som Susan Sarandon, men det finns ändå något oskyldigt över dem. Jag tycker också mycket om porträtten av Lisa Lyon, som visades även i Stockholm.
Jakten på perfektion var drivande både då han fotograferar kroppar, könsorgan och orkidéer. I Stockholm hängde bilderna tillsammans. Här finns ett rum med 18-årsgräns. En kuk hade smitit, men i övrigt fanns de samlade.
Alla bilder är inte vackra, några visar till exempel en för mig osund sexuell makt, men få om någon signalerar sexualitet. Snarare verkar det handla om att avdramatisera och nakenheten ibland blir oväntad, ibland till och med absurd, som bilderna på fullt påklädda män med könet fritt. Eller så handlar det bara om en fascination för kroppar. Det som stör mig är att bilder med helt oskyldig kärlek mellan två män placeras i ett 18+ rum. Mina barn skulle absolut få se dem. Jag förstår faktiskt inte problemet.
I filmrummet visas kortfilmer.
Patti Smith berättar om sin relation till Mapplethorpe, om hur de träffades och hur livet i New York var. Hur det fanns en närhet mellan människor med olika bakgrund då jämfört med nu. Smith var hans första modell, då han inte hade råd att köpa film speciellt ofta var han tvungen att utveckla en teknik som gjorde att han tänkte ut bilder i förväg, så att han lyckades ofta. På en vägg finns
porträtten av Patti Smith från 1976 och 1978. Bilder som verkligen visar såväl insida som utsida.
Edmund White berättar också om Mapplethorpe och New York och fotografens betydelse för den homosexuella frigörelsen under 70-talet, ja den sexuella frigörelsen för många i en värld före AIDS. White påpekar dock det jag också reflekterar över, att Mapplethorpes bilder innehåller nakenhet och sex, utan att bli pornografiska. Makt har en del, liksom underkastelse, men inte porr.
Vilket bra inlägg! Jag var på Mapplethorneutställningen i nästan två timmar (inklusive powershopping i butiken) men hade kunnat vara där en timme till, minst.
Sugen på att läsa Edmund White nu. Har första boken i hans trilogi hemma.
Vilken bra text! Intressant det där med nakna kroppar utan sexualitet. Och rolig formulering: ”En kuk hade smitit” Jag skrattade framför datorn faktiskt.
Jag kan verkligen rekommendera dokumentärfilmen om Sam Wagstaff och Mapplethrope, har sett den 3 ggr och är väl värd att kolla upp: http://www.imdb.com/title/tt1003113/
Tack för tipset! Jag har ju inte ens läst Just Kids och behöver ta tag i det också …