Det talas mycket om främlingsfientlighet. Att vi har ett främlingsfientligt parti i vår riksdag och att främlingsfientligheten växer i Sverige. Vem vilka är de här främlingarna som får stå ut med fientligheten?
I Sveriges riksdag höll Jason Diakité ett känslofyllt tal om varför han inte kan vara en främling och varför har mot honom inte kan vara annat än rasism. Som bevis hade han sitt svenska pass. Men det är inte bara ett annat ursprung som kan orsaka hat eller utstötning. Det finns många orsaker till att så många känner sig som främlingar i sitt efet land.
I boken Inte en främling — 41 berättelser om identitet och mångfald, berättar en rad mer eller mindre kända svenskar om sitt utanförskap. Det är Teskedsorden som står bakom denna bok, utgiven av Norstedts förlag och texterna finns också på hemsidan inteenframling.se, där berättelserna ständigt blir fler. Fantastiskt välskrivna, tänkvärda och gripande berättelser som tydliggör hur lätt det är att bli annorlunda och hur svårt det kan vara att dölja det som gör en annorlunda. Men också om hur det som är annorlunda kan bli en del av drivkraften att lyckas och att förändra.
Bland mina favoriter finns Sanna Salamehs berättelse om flickan på tunnelbanan, som berättade att hennes pappa tyckte att Sanna är ful, Zinat Pirzadehs egna tunnelbaneupplevelse som så tydligt visar att många helt saknar gränser, Noomi Andermarks berättelse om det självvalda utanförskapet som Jehovas vittnen lever i och hur det påverkade hennes uppväxt, Henrik Chetan Aspengrens fundering över vart han egentligen ska åka när han uppmanas att resa hem, Sofia Jernbergs smärtsamma historia om hur hon aldrig kan fly sin hudfärg, Armina Imamovic beskrivning av en händelse som hade kunnat orsaka hennes död, om inte den serbiska grannen hade sett förbi konfliktens folkgrupper och agerat med hjärtat och Georgios Karpathakis som berättar om sin adhd och vilka problem, men också fördelar som adhd kan innebära. Egentligen är det svårt att välja ut någon av alla dessa fantastiska texter, men det här är ändå några exempel. Alla bör dock läsas. Jag skulle gå så långt att faktiskt säga att alla texter ska läsas. Ofta, mycket och av alla.
Jag läste Emerich Roths text för mina elever i förra veckan. Det är en stark text om hans upplevelser från Auschwitz-Birkanau och varför han till slut var tvungen att börja tala om dem. Jag kommer att läsa fler av texterna i alla klasser, då de alla förmedlar viktiga upplevelser, som angår oss alla. Om det nu är så att ett homogent vi blir viktigare och möjligheten att gå utanför normen minskar, måste vi alla stå upp för de som faktiskt inte är främlingar. Tystnaden är någonstans ett medgivande och jag vill inte riskera att uppfattas som någon som accepterar den politiska utveckling vi ser i Sverige och tyvärr ännu mer på andra platser inte minst i Europa. Vårt vi måste inbegripa fler. Alternativet är det mycket snäva vi som rådde i det krig som avslutades för 70 år sedan. Det var inte bara judar som dödades i koncentrationsläger. Många av de 41 skribenterna i Inte en främling skulle ha placerats där. De som är homosexuella, handikappade, zigenarna, de oliktänkande. Ett sådant snävt vi vill jag aldrig uppleva här, men jag inser att det är något vi måste kämpa för.
Kulturkollos tema den här veckan heter Bortom normen, där kan du läsa om fler normbrytare.
jo, säg det, pensionärerna har blivit lurade av ett visst parti att deras pensioner står i fara… och som i Tyskland före världskriget, skrämmer man med arbetslöshet i detta land också nu. Det där växande partiet har ”lyckats”….
Ja, tydligen är ”folk” mer rädda för främlingar än banker, fondförvaltare och politiker som har ännu större ansvar för att pensionerna blir som de ska.