Nästan lyckad ljudboksupplevelse

Det är någonting med ljudböcker som stressar mig, kanske det att jag tycker att det tar så otroligt lång tid att läsa igenom ens den tunnaste boken. Samtidigt har jag kunnat läsa en bok, samtidigt som jag väntat på handbollsmatcher, legat sömnlös, sorterat tvätt och färglagt en massa blommor. Jag ser fördelarna och jag tränar, men än är jag långt ifrån en övertygad ljudboksläsare.

Jag gillade dock Martina Montelius uppläsning av egna bok Oscar Levertins vänner om helgalna kulturtanten Boel Märgåker, 62 år gammal, expert på Oscar Levertin, gift med Greger, mamma till fyra, trött på det mesta och på väg på litteraturkryssning där hon ska knulla, supa och knarka. Hon reser tillsammans med litteraturklubben Oskar Levertins vänner. Där finns Maggan, Jörgen och Leif, alla udda figurer och komplicerade personer, med väldigt mörka förflutna. Alla galet trasiga på många sätt och definitivt mycket märkliga. Gunnar dyker upp också, han som fått sin syn på Joyce Carol Oates på kultursidorna, men som Boel är säker på inte har läst alls av.

Sven Bergström är en av författarna på kryssningen. En medelålders, självgod herre, som är gift med en annan författare. Detta hindrar honom inte från att knulla Boel, men å andra sidan är det är ganska många som gör samma sak, med mer eller mindre lyckat resultat. Herr Bergströms prestation tillhör den senare kategorin. Då författaren i fråga beskrivs detaljerat och målande måste jag självklart spekulera i vem hans förebild är. Min slutsats är dock att det skulle kunna vilken författare som helst, men visst har jag funderat lite extra på de jag vet är gift/eller varit gift med författare. Som Horace Engdahl, Bengt Ohlsson, Alexander Ahndoril … Men nej, jag tror inte att Montelius gjort en Andersson, utan istället porträtterar ”den store, manlige författaren” som stereotypt tror sig kunna

Egentligen blir det lite väl mycket kuk, fitta och knullande i den här historien för min smak, men jag gillar ändå Montelius något torra och konstaterande uppläsning, när hon berättar om Boels alla äventyr. Utan tvekan är den på ytan ganska välanpassade kulturtanten mer komplex än jag väntat. Boken marknadsförs som en erotisk thriller, men den etiketten är jag skeptisk till. Det är en absurd och underhållande historia, men så särskilt erotisk är den inte, trots detaljrika sexscener och inte direkt thrillerlik heller. Däremot är den fylld av sex och en del spänning. Snarare är det en ”universell berättelse om skuld, nåd och längtan efter närhet” som också är en möjlig beskrivning, enligt förlagets hemsida.

Mest är det en mörk och sorglig historia, som Montelius lyckats göra rolig och underhållande, med sitt absurda, raka och ofta mycket sakliga språk. Hon är verkligen en språkkonstnär av stora mått. Jag gillar det skarpt och tror faktiskt att det här är en bok som gör sig minst lika bra som ljudbok. Trots att jag har fått kämpa en del med de förhållandevis få timmarna, är jag alltså nöjd med läsningen. Stort plus för det fantastiska omslaget, som gör att jag ändå önskar att jag haft en ”riktig” bok i min hand.

Var förresten tvungen att läsa på lite om Oscar Levertin, för att försöka förstå Boels fascination. Kanske är det att han var professor som lockade. Boel verkar gilla de som har intellektuell makt. Jag anar också att hon tycker om det faktum att hon kan mycket om en tongivande författare, som få känner till. Det ger henne ett överläge.

Enligt Elise Karlsson på SvD, är det hans judiska bakgrund som gjort att han suddades ut ur litteraturhistorien och stannade där. På sin tid verkade han dock som litteraturkritiker på såväl Aftonbladet som SvD, där han senare också blev kulturchef. Spännande att Montelius valt ut just honom som Boel Märgåkers litterära kärlek. Lika spännande att en av karaktärerna i Den allvarsamma leken ska vara baserad på just Levertin.