Jag skulle aldrig gifta mig. I alla fall inte i en kyrka. Många, långa diskussioner blev det, innan det till slut blev ett kyrkbröllop trots allt. Sedan dess har jag gått ur kyrkan och ungarna är inte döpta, men trots det ångrar jag självklart inte att jag gifte mig.
Det var den sextonde juni 2001, när Göteborg höll på att hämta sig från kravallerna under det EU-toppmöte som orsakat rabalder. Några av gästerna slank in i sista sekunden, då spårvagnarna fortfarande stod stilla.
Vädret var typiskt för juni, regn i luften och några droppar föll precis efter vigseln. Vi fick alltså inga bilder utanför kyrkan i klassiskt manér, med uppradade släktingar. Lite synd då flera av dem är borta nu. Så är också andra av gästerna. Vissa har skilt sig, andra har vi tappat kontakten med. Livet går och umgänget förändras, men visst finns det många fina vänner kvar som jag önskar att jag hann träffa oftare.
Vi tillhör den (kan jag tänka mig) lilla skara som haft efterfest i sin lägenhet efter sitt bröllop. Det hade vi i alla fall och sista gästen gick vid sju. Kanske hade vi världens kortaste bröllopsdans, då telefonen ringde vid nio och en kompis meddelade att hen glömt sina skor i någon av de andra gästernas lägenhet. Så kan det gå.
Snart har vi alltså bröllopsdag och i helgen firar vi i Berlin.
Men ÅH vad fina! 🙂
Det var inte igår …
Åh, vilken fin bild! Du strålar!
Det gäller att komma ihåg det när vi stressar runt, att det faktiskt kändes så!
Söta unga O!
Ja hjälp, det var ett tag sedan!
Håller med Carolina – du strålar verkligen! Ett fint och personligt blogginlägg.