Elin Olofsson är en av de författare som finns med i min Boktolva i år. Nu har jag läst hennes andra bok Till flickorna i sjön och jag gillar den mycket. Det är någonting med stämningen som Olofsson bygger upp som tilltalar mig. Det lågmälda, men ändå känslofyllda.
Huvudpersonen Helena har börjat ett nytt liv på många sätt, men det är inget självvalt eller ens det minsta fantastiskt. Hennes man har lämnat henne, hon har fått sparken från sitt jobb och nu arbetar hon som städerska på ett sjukhus. Helena har blivit en av de som inte räknas.
En gång var hon ung och nöjd med livet. Det var innan den avgörande händelsen som förändrade hela livet. Den hon sedan skrev om i en bok som alla kunde läsa. En bok som gjorde att den lilla by hon växt upp i inte längre kändes som hemma.
När livet nu vänder ner mot botten igen minns hon de gamla händelserna och vi får följa henne i nutid och dåtid. En patient på sjukhuset, den så kallade Blåpojken, blir avgörande för hur mycket Helena tvingas att minnas. En gång för alla måste hon försöka lösa allt gammal och försöka börja om.
Elin Olofsson skriver om livet, det liv som blir, inte det fantastiska liv vi kanske önskar. Känslorna är äkta, svärtan märkbar och språket knivskarpt. Jag trodde att Till flickorna i sjön skulle vara en bok för mig och jag hade utan tvekan rätt.
Jag tycker hennes böcker är mycket bra! Det är något med stämningen och språket.
Håller med. Vill gärna läsa debuten också.