Det är skräckvecka på Kulturkollo och faktum är att en av de böcker som skrämt mig mest på väldigt länge är en bok som vänder sig till läsare mellan 9 och 12 år. De tysta stegen bakom av Jonna Björnstjerna är nämligen läskig på riktigt. En bok jag absolut kommer att läsa högt för grabbarna O, men inte vill att de läser själva riktigt ännu.
I De tysta stegen bakom får vi träffa Elsa som ska flytta med sin mamma och pappa till Ellesbo Herrgård, där de ska öppna pensionat. När de kommer dit upptäcker Elsa ett skumt porträtt av en flicka. Hon hette Eleonore och ser inte alls trevlig ut. Någonting med tavlan skrämmer Elsa, det är som om flickan lever.
Elsa gillar inte flytten, men trädgården till nya huset är fantastisk. Fantastiskt läskig ska det visa sig. Det finns en labyrint där och Elsa upptäcker skumma statyer och en gravsten. Gravstenen tillhör Eleonore, flickan på tavlan, som bodde på Ellesbo Herrgård, men förlorade sin mamma och dog sedan ung. Elsa känner närvaron av någon, kanske ett spöke, kanske Eleonore.
Jag inser att det här är en bok för barn, men faktum är att jag blir rädd på riktigt. Det Björnstjerna utsätter Elsa för är riktigt obehagligt. Samtidigt är De tysta stegen bakom inte bara läskig, utan faktiskt rolig också. Den vi skrattar åt är mediet Adlige Allan, som är byns självutnämde medium. Mer eller mindre pålitlig, men utan tvekan ett unikum. Hans yngre släkting Anton spelar också en viktig roll.
Jag är på riktigt sjukt imponerad av Jonna Björnstjernas förmåga att skrämma på ett riktigt snyggt sätt. Texten är gripande och illustrationerna riktigt läskiga. Visst är jag vuxen och visst fixar jag egentligen det här utan problem, men De tysta stegen bakom är utan tvekan en riktig rysare för yngre läsare. Jag blev rädd på riktigt.