Jag gör ett försök med Wolf Hall

Jag älskar historia som ämne och de tre terminer jag studerade ämnet på universitetet var spännande. Jag älskar också att läsa böcker. Konstigt nog älskar jag väldigt sällan historiska romaner och en så tjock historisk roman som Wolf Hall av Hilary Mantel har jag således inte gett mig på. Nu kommer den som tv-serie och jag har gett första avsnittet en chans. Thomas Cromwell, mannen, myten, legenden. Klart det är intressant att veta mer om honom. Egentligen.

Det börjar sådär. Är det något jag avskyr (okej starkt ord, men jag gillar det inte) är prologer som följs av ett ”x år senare”. Så var det här. Vi börjar i någon form av elände och tas sedan 8 år tillbaka i tiden. En dans, en flirt och sedan presenteras Cromwell.

En kort presentation och sedan ett tidshopp igen, framåt i tiden då Cromwell har barn (många och gamla, utan att Cromwell åldrats en sekund) och får en leverans av nya testamentet på engelska. Provokativt om vi får tro hans hustru. Nu kan alla läsa vad som verkligen står, även de som inte kan grekiska. Även de som inte har makt. Klart det är provokativt. Och säkert lite läskigt.

Kungen Henry VIII, eller Henrik då om vi ska vara svenska. Är det förresten inte lite lustigt det där med att översätta namn. Hur som helst så gifte han sig med spanska prinsessan Katarina, men fick ingen son och så kan man ju inte ha det. Henrik VIII skyller på att drottningen inte var oskuld då de gifte sig och då kunde bröllopet självklart inte vara giltigt. Istället träder Ann Boleyn in på scen, men det är fortfarande 1527 och ska dröja några år innan hon blir drottning. När hon blir en del av serien framstår hon som en stark, men ganska otrevlig kvinna.

Det är mycket viskande, smygande och tjuvlyssnande, men första halvtimmen är rätt seg måste jag säga. Personerna presenteras dessutom dåligt och det är rätt ointressant att se på karaktärer som man inte vet vilka de är. Jag är bekväm på det sättet, men vill gärna ha tydliga, men snygga, introduktioner.

Många lustiga mössor, en och annan fin scen, främst med Cromwell och hans familj, scenen med dottern som talar om framtida giftermål och den då frun är död är det som berör mest. Och flickorna, när de försvinner inser jag att det här handlar om människor. Då fastnar jag. Men fortfarande är det långsamt, så långsamt.

Lite lustigt är det dock att hans son är den här lille killen, i en något äldre upplaga. Något säger mig också att det blir åka av då kungen får ta större plats. Det hoppas jag verkligen, för mindre åka av kan det knappast bli.