Svenska gummistövlar

Som jag älskade Italienska skor av Henning Mankell när jag läste den. Utan tvekan en av de charmigaste böcker jag läst någonsin. Jag bär fortfarande med mig känslan av den, många år senare och rekommenderar den fortfarande till var och varannan människa. Det är helt enkelt en bok som måste läsas. Stora ord, jag vet, och kanske är det därför jag inte riktigt föll pladask för uppföljaren Svenska gummistövlar. Jag skriver det direkt, då jag inser att mina skyhöga förväntningar troligen ställt till det lite för mig.

I Svenska gummistövlar får vi återigen träffa den pensionerade läkaren Fredrik Welin och hans lugna skärgårdsvärld förändras helt, då han en natt vaknar i ett brinnande hus. Sitt eget brinnande hus. Han får nu flytta in i dottern Louises kvarlämnade husvagn och det liv han levt så länge är inte detsamma.

Det är ett ganska enformigt liv, där tanken på mat, värme, hygien, nya kläder och ett par nya gummistövlar tar upp mycket tankeverksamhet. Att ta sig till civilisationen tar tid och kraft. Jag tycker om att följa den gamle mannens egentligen ganska tråkiga liv och uppskattar en bok som verkligen tar upp den enformiga vardagen. Inledningsvis tycker jag väldigt mycket om det jag läser.

Då Louise dyker upp igen börjar berättelsen ta fart. På gott och ont. Jag tycker om henne, men det är skönt att hon är på avstånd. När så journalisten Lisa Modig tar mer och mer plats i berättelsen blir jag lite trött. Jag tycker att Mankell faller i fällan då han tror att starka känslor ska liva upp berättelsen, men för mig blir det tvärtom. När Fredrik börjar flänga efter sin dotter och fler hus brinner ner blir det liksom för mycket. Någonstans på vägen tappar Svenska gummistövlar sin trovärdighet och dessutom den värme som kännetecknade Italienska skor. Det är fortfarande en bra bok och jag gillar att Mankell lämnar öppet för ännu en bok i serien, men jag skulle önska att han där vågade vila i den på ytan tråkiga vardagen. Det är nämligen då han gör det som Svenska gummistövlar verkligen lyfter.