jag gav upp Maken av Gun-Britt Sundström i höstas, men nu tar jag nya tag. Redan vansinnigt irriterade på de båda huvudpersonerna. Så här tänker Martina om Gustavs ständiga behov av bekräftelse och att diskutera kärleken. Jag håller helt med i hennes definition av fosterlandskärlek som en underförstådd sådan:
Älska och älska, det gör jag väl, men vad är det att prata om? Det ter sig för mig som fosterlandskärlek, lika onödigt och riskabelt som begrepp. Naturligtvis älskar jag det här landet över allting på jorden och jag skulle dö om jag inte fick bo här, jag älskar det för att det är hemma och skulle säkert göra det även om det inte faktiskt vore ett av de bästa länderna som finns att bo i, men för det är jag inte beredd att stå upp och sjunga nationalhymner eller vifta med blågula fanor — fosterlandskärlek är tolerabel endast om den får vara underförstådd.
s.117ff